I en artikel i dagens DN skriver Moa Matthis medryckande och inkännande om den ibland nedvärderade litterära genren "barn och djur".
Alla som slukat hästböcker vet att glupskheten inte bara handlar om eskapism eller om drömmen om en egen häst. Hästen må vara mångas drömdjur, men den är också stor och farlig och att rida och sköta den kräver mod, beslutsamhet och styrka – egenskaper som sällan förs fram som "kvinnliga" eller "flickiga" inom barnkulturen. Att läsa om framgångar i stallet eller på hoppbanan är att få möta en alternativ tjejvärld där andra lagar än i resten av samhället ofta råder. (Det är även därför Apflickorna är en sådan kick: den visar på en annan kvinnlighet än den vi brukar få se på film, en som handlar om fysisk och mental råstyrka.)
Och alla som tillbringat x antal timmar i ett stall vet att där parallellt försiggår lika mycket gullande (med de stora djuren) som maktkamp (mellan såväl människa och djur som människor emellan). Det är en ambivalent och lockande sfär som också mycket väl fungerar för litterär gestaltning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar