All inclusive i Grekland 2012

Årets stora, svenska – och vid första anblick extremt osmakliga – familjefilmssatsning, med traditionsenlig premiär på juldagen, blir Sune i Grekland – all inclusive. För regin står Hannes Holm. I pressmeddelandet kan vi läsa följande:

"Sune är tillbaka. Tillsammans med lillebror Håkan Bråkan, storasyster Anna, mamma Karin och pappa Rudolf drar Sune till Grekland på sommarlovet. Som varje sommar förut planerar familjen Andersson sin semestervecka i Myggträsk. Då händer det mest oväntade, pappa Rudolf bokar en charterresa till Grekland. Familjen blir överlycklig men frågorna om resan är många."

Jag undrar om det över huvud taget är möjligt att år 2012 göra en film som spelas in och utspelar sig i Grekland utan att på något sätt låtsas om att det är ett land i extrem kris. Där självmorden stadigt ökar, där "helt vanliga" människor letar efter mat i soptunnorna och där 7 procent av befolkningen röstar på ett nynazistiskt parti. Och jodå, det verkar det vara. De "katastrofer" som inträffar i Grekland är av en helt annan art än vad vi vant oss vid genom nyhetsrapporteringarna. Pressmeddelandet fortsätter:


"På plats i Grekland inträffar katastroferna, Sune tappar sin tjejtjusarkraft, Håkan Bråkan gillar verkligen inte trollet Julle i barngruppen, mamma Karin blir mer och mer irriterad på Rudolf. Samtidigt upptäcker pappa Rudolf att det är all inclusive och vilka oanade möjligheter det för med sig."


Inte för att varje film måste vara realistisk, inte för att en barnfilm inte kan få vara "bara" underhållande. Men om man nu ska göra en orealistisk, underhållande barnfilm år 2012 kunde man ju låta den utspela sig någon annanstans än i just Grekland.

Det blåser på månen i Enskede

 I kväll var jag och såg Enskedespelets dramatisering av Erik Linklaters klassiska barnbok Det blåser på månen (regi av Johanna Huss). Om flickorna Dina och Dorinda som försöker vara snälla men vars goda föresatser hela tiden misstolkas med följden att de ständigt får skäll, tjat och tjuvnyp. Därför går de i stället in för att vara elaka och förvandlar sig till kängurus som ju borde mötas av respekt kan tyckas.

Berättelsen är ett tidlöst, magiskt-realistiskt äventyr om rätten att vara fri, att få vara sig själv – och om modet att säga ifrån. Lite Bröderna Lejonhjärta möter Mary Poppins möter Chaplins Diktatorn. Oemotståndligt, med andra ord.

En 140 personer stark skådespelarensemble varav majoriteten barn, fantastiska kostymer, smarta scenlösningar och svängig musik: Gå och se!

Kristina Lindquist skrev i sin recension i DN härom dagen att pjäsen (som är rekommenderad från sju år) nog är för läskig för de yngre. Det håller jag verkligen inte med om. Min sexårige medrecensents första kommentar efteråt var "Jag önskar den var två timmar längre". Och då varade ändå föreställningen i två och en halv timme.

Bröderna Lejonhjärta och Mio

Det ska bli spännande att se vad filmregissör Tomas Alfredsson gör av Bröderna Lejonhjärta – jag hoppas att det inte blir alltför mycket tonvikt på specialeffekter.

Fast jag tycker att det är lite synd att det inte är en nyinspelning av Mio min Mio som är på gång i stället, för det skulle verkligen behövas! Medan Olle Hellboms Lejonhjärtefilm från 1977 mycket väl håller än i dag så höll ju inte Vladimir Grammatikovs Miofilm ens från början. Den är överlastad, trög och pinsam.

Den fungerar dock mycket bra som avskräckande exempel på misslyckad barnfilm när jag undervisar :).

Kulturrådet satsar på barnkultur

Vi barnkulturivrare ska vara glada åt att Karin Helander, professor i teatervetenskap och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning sitter i styrelsen för Kulturrådet. I ett färskt pressmeddelande betonar hon att: 

– Det är med glädje vi ser hur Skapande skola bidrar till att bygga upp hållbara strukturer för kultur i skolan. Ett av Kulturrådets viktigaste uppdrag är att förbättra barns och ungas möjlighet att möta och utöva kultur. 

– Det finns mycket kvar att göra för att främja barns och ungas rätt till kultur och konstnärliga upplevelser. Men vi gläds åt de goda resultat som hittills uppnåtts.

– Vi vill betona vikten av att även de yngsta barnen, före skolåldern, får möjlighet att utveckla en känsla för alla sina språk inklusive de estetiska språken. Det är en grupp som lätt glöms bort.

En prinsessa har man alltid råd med

Just nu pågår dopet av Estelle för fullt. Stockholm stad blev inför denna begivenhet uppenbart yra och skickade ut en inbjudan till samtliga förskolor i Stockholm att komma och fira prinsessungen i Kungsträdgården. Alla barn bjuds på tårta och frukt.

Tänk att man anser sig ha råd med detta – medan ständigt nya nedskärningar inom förskolan genomförs med större barngrupper, färre teaterbesök och enligt vissa rapporter sämre mat som följd. Och medan barnfattigdomen ökar. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man nästan kunna tro att Estelle-tårta i Kungsan är en undanmanöver, ett enkelt sätt att hålla undersåtarna vid gott mod alltmedan man nedmonterar tryggheten omkring dem.

Jag hoppas att de flesta förskolor hade vett nog att tacka nej till inbjudan och i stället ägna sig åt livsviktigheter såsom lek.

När barn var människor

Det var brorsan som läste dem. Jag fick inte. "Kram", "Puss", "Älskar, älskar inte" och "Love, love, love" var hans privata böcker som inte lånades ut till några syskon. Långt senare, när jag som vuxen började studera barnkultur och snart snöade in på det spännande svenska 70-talet, har jag förstått varför. Att låta lillsyrran läsa de här erotiskt laddade kärleksromanerna skulle ha varit som att ge henne dagboken.

Hans-Eric Hellberg, författaren till serien som fått så många barns och tonåringars ögon att glänsa och kön att bulta, är född 1927 och lever i dag i en liten ort i Dalarna. När han skrev "Kram"-serien var han redan en etablerad, prisbelönt barnboksförfattare med en diger produktion bakom sig. Det var i början av det radikala, realismsträvande och tabubefriade 70-talet som han fick en förfrågan av en dansk förläggare att skriva "porr för barn".

Ja, det var faktiskt så Ib Permin på Høst & Søn formulerade det. Och Hellberg, som redan skrivit om kärlek mellan barn, blev entusiastisk.

Tony Elgenstierna påminner oss med den lilla boken Hellbergs Kram. När den sexuella revolutionen nådde barnboken om en tid då barn ansågs vara Människor i första hand och Barn i andra. Det innebar att man ville öppna världen för dem snarare än beskydda dem ifrån den. De skulle bibringas kunskap, inte skygglappar. Och de erkändes som aktiva, sexuella varelser, inte som oskuldsfulla, ömtåliga dunefjun.

Det är en intressant påminnelse, inte bara som en historisk anekdot utan även som en relevant reality check i en tid då nakna barn på studentplakat polisanmäls. Då en mangaöversättare som har några serierutor med halvklädda barn i sin ägo döms för barnpornografiinnehav och ett legendariskt skivomslag föreställande en simmande naken baby med nöd och näppe undslipper censur.

Tyvärr ger bokens titel förhoppningar som inte riktigt infrias. Den sexuella revolutionen i Sverige och radikaliseringen av barnkulturen sammanfattas på några sidor och övrigt utrymme ägnas en hel uppsättning olika aspekter av Hellbergs biografi och författarskap. Det blir inte så lite spretigt och alldeles för fragmentariskt – en välvillig läsare skulle kunna kalla texten kongenial eftersom studien visar på Hellbergs många genrebyten, stilbyten och kvalitativt ojämna författarskap.

Förutom tidsbilden är det riktigt intressanta spåret den täta läsarkontakt som författaren alltid värnade. Med Kram-serien kulminerade antalet läsarbrev och sammanlagt finns cirka 5 000 brev, samtliga besvarade av Hans-Eric Hellberg personligen, bevarade. Under en period fyllde han faktiskt en funktion som biktfader, kurator och fritidsledare för barn i Sverige.

En bekymrad trettonårig pojke skriver till exempel såhär: "Jag har länge undratt över en sak. För att på morgonen går min pappa till jobbet och kommer inte hem från 6tiden. Och när min pappa lägger sig så sover redan min mamma. När kan dom då vara tillsammans och älska med varandra? För att i Kram och massa andra böcker står det att det är en naturlig sak i världen."

Tony Elgenstjerna, numera gymnasielärare, var själv ett av de tusentals barn som skrev till Hans-Eric Hellberg. Det brevet, författarens svar samt, förstås, kärleken till hans romaner, är drivkraften bakom den stundtals personliga bok han själv nu skrivit. Den hade kunnat fördjupas och göras ännu mer personligt essäistisk.

Men precis som Kram-böckerna ger den en behaglig och kittlande längtan efter mer.


Publicerad i Helsingborgs dagblad 7 maj 2012

Den politiska barnkulturen

 Tack, Liv Strömqvist! För att du finns i största allmänhet och för denna seriestripp i synnerhet!

Barnkultur är aldrig opolitisk. På 70-talet var den öppet politisk, i dag är agendan dold.