söndag 15 maj 2011

Barn och dokumentärfilmer

Bland de få små pärlorna i Barnkanalens utbud kan den som letar hitta dokumentärserien En stund med …. I lördags träffade regissören Tove Jonstoij Jens som väntar och längtar och väntar och längtar  efter sin bästa vän Louise.  Redan i filmens första minut etableras en envis ensamkänsla alla kan känna igen sig i – liksom i glädjen den förbyts i när den åtrådda slutligen anländer.

Det enda riktigt trista med den här serien är att programmen är så korta och bara utgör ögonblicksbilder ur barns vardag i Sverige på 2010-talet. Varenda film ger mersmak, får mig att sukta efter fördjupning, fördröjning, utveckling.  Är fem minuters "verklighets-TV" vad man tror att en ung tittare klarar av i dag?

Margareta Strömstedt berättade nyligen för mig om den dokumentärserie hon gjorde i mitten av 70-talet om barnen i höghuset vid Hagsätra torg där hon bodde. Hon följde ungarna i flera månader, vann deras förtroende, fick dem att öppna sig, blotta sig. Det var ett stort ansvar, inte minst vid klippbordet där mycket av det starkaste materialet måste väljas bort för barnens egen skull. De förstod inte själva hur utlämnande det var.

Slutresultatet är ändå i sin vardaglighet bland det mest drabbande jag sett. Eva, 8 år, berättar till exempel (på ett sådant där tappert vis som skär i ens hjärta) att hon inte har några kompisar men att hon leker med sig själv i stället och hon själv är ju också som en kompis. Hennes föräldrar är från Tyskland så hon går i Tyska skolan i stan där hon inte har några vänner och ungarna i förorten tycker att hon är konstig.

Johan, 7 år, visar de läskiga källarkorridorerna under hyreshuset. Han tillbringar gärna tid utanför hemmet för hans mamma, storasyster och lillasyster är så jobbiga. När Margareta Strömstedt en kort tid efter inspelningen flyttade från Hagsätra till Söder hoppade Johan upp på flyttlasset och följde med till den nya lägenheten. I två veckor bodde han hos familjen Strömstedt innan de kunde förmå honom att flytta hem till sin mamma igen.

Så med fördjupning, fördröjning och utveckling följer ett stort risktagande – och då inte bara i tittarsiffror räknat, utan i inverkan på riktiga människors riktiga liv. När det gäller bred underhållning anses risken uppenbarligen värd att ta – men hur är det med den drabbande dokumentären? Hur långt är SVT berett att gå i barndokumentärerna? Max fem minuter, skulle jag tro.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar