Oetiskt om Kusin Vaken

Nu ska jag trotsa alla pressetiska regler och tipsa om ett radioprogram som min goda vän Tove Jonstoij gjort. För att ytterligare moraliskt fördärva detta inlägg  medverkar mitt eget barn i ett av seriens avsnitt. Så, nu har jag öppet deklarerat det.

Kusin Vaken är ett av barnradions mest låglivade program. I den här omgången är temat Tid. Vad är tiden egentligen? Behövs tiden? Vad fanns före tiden? Dessa och andra frågor reflekterar sex stycken sexåringar kring på ett förunderligt uppfinningsrikt vis. Till varje program spelas  en specialskriven låt av t ex Nina Ramsby och Oscar Danielsson. Och avsnitten avslutas med en nyskriven saga av Frida Derwinger om Herr Brundin och hans säregna djuraffär.

Oavsett vem man är kompis med och förälder till är detta bland det bästa man kan höra på radio just nu!

Kusin Vaken sänds 17.45 i P4 och finns förstås även på webben. Missa inte!

 

Lego i Kongo

Till höstens långdragna debatt om schablonbilder av människor med olika hudfärg vill jag bidra med en Legofigur som just nu finns att köpa i en leksaksaffär nära dig. Den heter helt enkelt "Cannibal" och ser ut såhär:

 Kommentarer är kanske överflödiga men jag skulle ändå vilja understryka att den här typen av bilder (om än sällan i detta grova utförande) inte alls är ovanliga inom barnkulturen. Det vill säga den breda, populära sådana, den som de flesta ungar växer upp med. Jag tror inte att en figur som Stina Wirséns Lilla Hjärtat skulle väckt mycket särskilt uppmärksamhet om hon figurerat i en TV-serie på Nickelodeon eller Disney Channel.

Pappa Stig och hans hustru

Jag läser med häpnad Eva-Karin Gyllenbergs artikel om årets TV-julkalender i dagens DN.

Häpnad inte bara inför den slarvighet som präglar hela texten och som jag hoppas inte beror på att "det inte är så noga med barnkultur", utan framför allt inför följande beskrivning av det risiga slottet Greveholm: "Man ska nog vara mer än normalhändig för att lyckas lappa alla hål och fixa till alla skavanker. Det återstår att se hur praktisk och fingerfärdig pappa Stig är under de 24 avsnitten."

Jaha, tänker man, serien handlar om en ensamstående pappa!

Men nej, så väl är det inte. Artikeln fortsätter: "Det är Stig och hans familj, som består av hustrun Kicki och de båda barnen Saga och Benny plus ökenråttan Peggy, som köper slottet för en krona."

Det stinker 50-tal, den tack och lov långt förgångna tid då enbart människor med snopp kunde hålla i en hammare och människor med snippa tillhörde dem med snopp.

Förhoppningsvis är TV-serien moderna än förhandsrapporteringen. Mysteriet på Greveholm 2 börjar, förstås, den 1 december.

Bästa formen för Värsta bråket?

"Hjärnan vill bråka, så är det bara", säger Olle, 5 år. Och visst är det så ibland. Och visst är det en strålande idé att göra barnprogram om bråk, konflikter och ilska som ju är en självklar del av livet. I söndags startade serien Värsta bråket i Barnkanalen.

Jag är dock kluven till resultatet. Formen är dramadokumentärens. Ibland är det helt uppenbarligen autentiska bråk vi tar del av, såsom bröderna som blir osams om uppdelningen av elva kronor. Andra gånger är det lika uppenbart iscensatta bråk, såsom föräldrarna som grälar om en försvunnen bilnyckel.

De autentiska bråken är fantastisk TV så till vida att de drabbar, berör och skakar om tittaren. Men jag tycker att det är mycket tveksamt ur etisk synpunkt att filma och sända gråtande och skrikande barn i ett så emotionellt utsatt läge. (I P1:s Kino härom veckan fanns ett reportage om Värsta bråket. Här intervjuas bland annat producenten Marie Lundberg. Konstigt nog nämns inte den etiska problematiken. Programmet kan du höra här.)

De iscensatta bråken, å andra sidan, är oproblematiska ur etisk synvinkel men dålig TV: tillgjort och föga övertygande – särskilt när de grälande nästan ler lite generat åt sina egna repliker.

För en tid sedan gjordes en studie av hur barn påverkas av å ena sidan en dokumentär TV-skildring av en skilsmässa, å andra sidan en skildring av samma ämne i dramatiserad form. Studien visade att dramatiseringen engagerade den unga publiken mycket mer. De blev emotionellt involverade i högre grad och mindes i efterhand mycket mer av programmet.

Så frågan är om inte Värsta bråket borde ha gjorts som dramaserie i stället? Producenterna hade kunnat göra samma noggranna research; besök på förskolor, samtal med barn, hembesök hos familjer – och sedan, utifrån sitt material, skrivit en fiktiv serie. Alternativt gjort en semidokumentär serie med autentiska bråkande röster och animerade filmer till – lite som Hanna Heilborns och David Aronowitschs Gömd och Slavar?

Men det skulle väl ansetts för dyrt av Barnkanalen.

Diktatorn, Lille Mattias och Korczak

"Jag vill ha ett HALVT glas mjölk!" vrålar barnet när det får ett glas fyllt med mjölk. "Javisst, självklart!" säger mamman leende, hukande och följer lille gullefjuns order. Det är premiär på teateruppsättningen av Ulf Starks "Diktatorn" på Boulevardteatern i Stockholm. Det är en rolig och tänkvärd föreställning som leker med barn- och vuxenperspektiven. Är vi alla potentiella diktatorer? Är alla diktatorer som barn? Skapar underdånighet diktatorer eller är det tvärtom?

Föreställningen leder också tankarna till Janusz Korczak, den polske läkaren, pedagogen och författaren som förestod ett barnhem i Warsawa mellan 1911 och 1942 då han följde "sina" 200 barn i döden i Treblinka. Den polska regeringen har utlyst 2012 till internationellt Korczakår och runtom i Sverige har hans gärning uppmärksammats på en rad sätt: Turteatern i Stockholm har spelat "Barnrepubliken", en pjäs om livet på barnhemmet, flera föredrag och panelsamtal har arrangerats och i somras sattes barnboken "Lille Kung Mattias" upp som opera i Höör.

Precis som "Diktatorn" handlar "Lille Kung Mattias" om barn och makt. En av Korczaks grundtankar är att barn känner sig maktlösa och känslan av maktlöshet leder till en alltför stor respekt för makten. En annan är att vi vuxna måste respektera barnens okunnighet och fungera som "välvilliga vägvisare".

"Lille Kung Mattias" blir rikets ledare vid elva års ålder då hans pappa plötsligt dör. Först används han som kasperdocka av regeringen och när han inser att han blir utnyttjad gör sig Mattias till envåldshärskare. Trots att han försöker vara snäll mot alla barn och ger dem godis går inte heller detta så bra. Han hade behövt ledning tidigt i livet, han hade behövt en välvillig vägvisare och han hade behövt få testa sig fram, ibland göra fel och ta konsekvenserna av det.

Korczaks mest spridda bok heter "Barnets rätt till respekt" och är ett slags pedagogisk tankeskrift som fungerade som inspiration när FN:s konvention om barnets rättigheter skrevs. Här framgår att barn har rätt till skydd, ja. Men i lika hög grad framgår barnens rätt att inte överbeskyddas.
"Respektera misslyckanden och tårar!" skriver Korczak och försätter: "Inte bara den trasiga strumpan, utan även skråman på knäet, inte bara det sönderslagna glaset, utan även skärsåret på fingret, varje sår, blåmärke och bula – alltså smärtan". Smärtan är oundviklig och måste få upplevas av varje barn för att hen ska kunna växa.

Jag tror att Janusz Korczak skulle bli nedslagen när han såg hur respektlöst barn än i dag behandlas – trots all den kunskap om barn som finns, trots Barnkonventionen och vårt prat om "det kompetenta barnet". Han skulle förstås reagera starkast på det sätt som ett rikt och upplyst land hanterar sina ensamma flyktingbarn. Men han skulle nog också ha ett och annat att säga om den hållningslöshet som många vuxna visar barn.

Att undvika att ge raka svar, att inte kunna stå för sin egen åsikt och att inte kunna formulera ett välmotiverat nej är inte att visa ett barn respekt.
Det är att fega ur, förvirra och skapa diktatorer.


Texten publicerades i Helsingborgs dagblad den 8 oktober 2012.

Föreläsningar på Svenska barnboksinstitutet

I dag fick jag programmet till Svenska Barnboksinstitutets höstevenemang och tyckte det såg så lovande ut att jag klipper in det rakt av här nedanför. Det enda jag kan sakna är lite mer av just nu högaktuella samtal, såsom vad som får och inte får finnas på våra barnbibliotek … 

 

Höstens program på Sbi

Höstens programutbud på Sbi är digert och startar i oktober. Det kommer bland annat att innehålla föreläsningar och samtal om enskilda författarskap samt en temakväll om Sven Wernström, med anledning av Barnbokens hösttema.

30 oktober - Samtal med Rose Lagercrantz

Rose Lagercrantz samtalar om sitt författarskap med Jan Hansson, Sbi.
Tid: Tisdag 30 oktober kl.18.00-19.30.

7 november - Strindberg och sagorna

Boel Westin, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, föreläser om August Strindberg och sagans betydelse för honom och hans verk.
Tid: Onsdag 7 november kl.18.00-19.30.

14 november - Astrid Lindgren som förlagsredaktör

Helene Ehriander, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet, föreläser om Astrid Lindgren som under 25 år var redaktör på Rabén & Sjögren.
Tid: Onsdag 14 november kl.18.00-19.30.

28 november - Temaafton om Sven Wernström

Med anledning av höstens tema i Barnboken arrangeras en temaafton om Sven Wernströms författarskap. Introduktion av Björn Sundmark, vetenskaplig redaktör för Barnboken 2012, och presentationer av forskarna Maria Andersson och Jerry Määttä. Kvällen avslutas med att Sven Wernström själv samtalar med Jan Hansson, Sbi, och bland annat kommenterar forskarnas slutsatser.
Tid: Onsdag 28 november kl.18.00-20.15.

3 december - Augustpriset 2012

Cecilia Östlund, Sbi, samtalar med Augustprisvinnaren i kategorin barn- och ungdomslitteratur. De nominerade till Augustpriset offentliggörs den 22 oktober. Vinnarna tillkännages den 26 november.
Tid: Måndag 3 december kl.18.00-19.30. OBS! dag och klockslag prel.

Samtliga evenemang äger rum på Svenska barnboksinstitutet, Odengatan 61, Stockholm (T-bana Odenplan). Fri entré, ingen förhandsanmälan.

Läs mer om SBI här.

Tintin: Censur alltfört enkelt

 Ingen har väl undgått nyheten, stort uppslagen av DN, SvD-bloggen, Aftonbladet och Expressen.se i dag,  att Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri nu rensat ut Tintin ur biblioteket och uppmanat personalen att leta fram andra icke önskvärda böcker bland hyllorna. Det kan bli många. För om man börjar med Tintin, vart slutar det? Stina Wirsén och Pippi Långstrump lär ryka snabbt.

Och så har vi ju alla alltför könsstereotypa skildringar inom barnkulturen, från Elsa Beskow till Suneböckerna. Harry Potter har ju också kritiserats för genusschabloner. Inom kort kommer Kulturhusets barn- och ungdomsboksavdelning ha krympt till en tiondel, gissar jag.

Intressant nog är det bara barnlitteraturen som tvingas genomgå den här typen av rensningar. Jag har svårt att tänka mig att August Strindberg och Charles Dickens, trots sina hatiska skildringar av kvinnor respektive judar, befinner sig i farozonen. Men så är ju vuxenlitteratur Finkultur med ett Konstnärligt Värde, också, medan barnlitteraturen är något slags allmängods vars pedagogiska syfte oftast överskuggar andra värden.

I stället för att kasta ur och rensa bort icke längre önskvärda värderingar – för sådana finns absolut! – inom barnkulturen kan man ju se dessa inslag som utmärkta utgångspunkter för samtal med ungarna om historia, politik och andra svåra ämnen. Censur är ett enkelt sätt att undvika sådana obehagliga, men nödvändiga samtal.