lördag 31 mars 2012

Tomboy och den queera barndomen


I går hade Céline Sciammas fantastiska barndomsfilm Tomboy premiär och mottogs med en hyllande och intressant recension av Roger Wilson i P1:s Kulturnytt. Aningen svalare var Kerstin Gezelius i DN.

I dagens SvD publiceras min understreckare som dels placerar in Tomboy i en lång tradition av pojkflickefilmer, dels undrar varför filmen inte lanseras som en barnfilm/familjefilm i Sverige? Kanske har det att göra med att barnfilmen är starkt fostrande in i heteronormen – och då kvalar ju knappast en film som bejakar olika former av genusidentifikation hos barn. I svenska filmer (såsom Tur och retur och Dårfinkar och dönickar) kan flickor visst spela pojkar, klippa sig kort, svära och ställa till bråk – men bara för en kort tid, som ett steg i utvecklingen mot "riktig flicka". Vid filmernas slut är alltid den heterosexuella ordningen återställd och rentav fördjupad. Den artikeln kan man läsa här.

(För den som är intresserad av ämnet rekommenderas också "Tur och retur – en queer tripp" som ligger under "Extramaterial" längs ner till höger här på Barnkulturbloggen.)

fredag 30 mars 2012

                                                    Stadens ljus (1927) – en komedi om klasskillnader. Och kärlek.


 På Svenska filminstitutets hemsida finns nu en  presentation av ett skolbioprojekt som jag tagit initiativ till och driver tillsammans med SFI. Jag kallar det Att åka rullskridskor genom Depressionen och syftar till att utifrån sju av Charlie Chaplins filmer diskutera samhällsfrågor, politik och socialt ansvar med barn i åldrarna 7-16 år. Extremt intressant, om jag får säga det själv.


I höst drar projektet i gång ute i landets skolor med filmvisningar, samtal i klassrummen och en Chaplintävling för alla barn. I juryn sitter, förutom jag själv, clownen och Chaplinfantasten Manne af Klintberg och SFI:s Per Eriksson.

torsdag 29 mars 2012

Barnfilmen som uppfostringsverktyg

Nu finns min artikel "Barnfilmen föddes ur fostringsiver" i fulltext här på Barnkulturbloggen. Se "Extramaterial" längst ner till höger. Artikeln diskuterar hur barnfilmen använts som verktyg i fostrans tjänst och till vad barnfilmen har fostrat vid olika tidpunkter. Såsom:

1940-tal: Goda samhällsmedborgare
1970-tal: Självständiga människor

Och på 2000-talet kan man skönja en tendens att i lika hög grad fostra de vuxna som barnen via filmen. Ett tecken på att ungarna i dag lever i det som psykologen Dion Sommer betecknat som förhandlingsbarndom. 

Lördagstips II: Manne & Maria i Konserthuset

Ett andra barnkulturtips inför lördagen är föreställningen "Vi äro musikanter" med vilken Clownerna Manne och Maria intar Konserthusets stora sal. Det blir klassisk pantomim och en hel orkester. Spelas klockan 14 och klockan 16.

Mer info och biljettbokning här.

Lördagstips I: Barnens Kulturhus

På lördag förvandlas Kulturhuset i Stockholm till Barnens Kulturhus, vilket innebär att ungarna får tillgång till hela huset – inklusive de dörrar som det står "Endast personal" på!

Det späckade programmet bjuder på teater, musik, screentryck, naturpyssel, högläsning, filmvisningar, flamenco, rullstolsbasket, workshops och visning av Stadsteaterns kostymförråd. Bland annat. Själv ser jag till exempel fram emot konsert med Oscar Danielsson och Cirkusworkshop med Cirkus Normal.

Hel programmet hittar du här.

onsdag 28 mars 2012

Oheliga allianser

Det snackas mycket om Tensta konsthalls indirekta samarbete med Lundin Oil.

Man kan också ifrågasätta att barnfilmsfestivalen Stockholm filmfestival Junior, som arrangeras 7-12 maj, har hårt kritiserade Lego som huvudsponsor.

Juniorfestivalen satsar mycket på barns eget filmskapande, bland annat i ambulerande filmverkstäder, och i år uppmanas ungarna bland annat att göra animerade Legofilmer. Det ska bli intressant att se om de 50-talsosande könsrollerna från Ninjago och Lego Friends i dessa kortfilmer kommer att utmanas eller om ungarna lydigt leker enligt leksaksföretagets planer: Männen med svärd och sura miner, kvinnorna med papiljotter och vänliga leenden.

En liten föraning kan man möjligen få här.

tisdag 27 mars 2012

"Nu vill jag prata!" Rapport III

Sent omsider kommer här rapport från CBK-symposiets tredje och sista dag. Temat för dagen kan sägas var barns delaktighet i medier och populärkultur av vuxna för barn.

Först ut var Ylva Mårtens, som med sitt program Barnen i P1 gett barn och unga röster i ett medium där de sällan kommer till tals. Mårtens inledde sitt anförande med just en beklämmande siffra: av 37 timmar Studio Ett hördes barn och unga i tre minuter! Studien var visserligen inte helt vetenskapligt genomförd men säger enormt mycket om hur illa ställt det är i en av Public Service ledande kanaler.

Därefter berättade Ylva Mårtens om några olika fall där hon gjort program om särskilt svåra saker. Hennes ledstjärna är att barn kan och bör prata om också det svåraste (svek, missbruk, rädslor) men att de naturligtvis ska vara anonyma. Hon är noga med att hennes program inte får få negativa konsekvenser för barnen eller deras familjer i efterhand. Ett program handlade om de fyra döttrarna till en tablettmissbrukande mamma. Ett annat om barn som lever med skyddad identitet, i ständig skräck för att deras pappa ska hitta dem.

Hon berättade också om att trots att en del program väcker starka känslor hos lyssnarna (vilket hon tycker är bra: "Det ska vara jobbigt att lyssna på barn som har det svårt. Vi ska bli berörda." Annars är det något som är fel antingen på oss eller på programmen.) har hon hittills inte upplevt att någon av hennes deltagare har ångrat sin medverkan i efterhand. Tvärtom brukar de vara stolta. En pojke som bodde i HVB lyssnade varje kväll på det program han var med i. Och inte bara på sig själv utan på hela programmet. "Barn tycker om att lyssna på varandra. På varandras berättelser ur verkligheten."

Efter Ylva Mårtens beskrev jag i ett anförande hur barns delaktighet i barnprogram sett ut (och låtit) i olika epoker i TV-historien. I slutet av 60- och början av 50-talet var det skönsjungande, oändligt rara och uppklädda barn som trallade tillsammans med en mammagestalt. På 70-talet gjorde barnet som samhällsmedborgare entré i barnkulturen och nu sågs och hördes ungarna i en mängd program, både dokumentära, fiktiva och magasinsprogram. Som ett exempel visade jag en fjärdeklass i Gröndal som i Lördags berättade om hur de demonstrerat mot att deras "majje" tvingats sluta – och hur de till slut vann sin kamp. De var märkbart stolta och tydligt missnöjda med hur lite inflytande barn generellt har i samhället. Det klippet kan man se här.

Som exempel på barns kompetens och politiska medvetenhet och hur barnprogrammen tilltalade sin unga publik som människor med möjlighet att bidra till förändring och samhällsutveckling, beskrev jag hur man arbetade på det klassiska nyhetsprogrammet Barnjournalen. Jag visade också en intervju som 10-åriga Liv Larsson gjorde med statsminister Olof Palme 1983. Ämnet för intervjun var världsfreden och särskilt två saker är fascinerande med den här intervjun: 1. Med vilket allvar och vilken respekt Palme försöker besvara Lisbets frågor. Och med vilken uppriktighet! 2. Hur "naturlig" Liv är i bemärkelsen inte världens coolaste och frimodigaste unge, utan lite nervös, lite spänd inför situationen. Det är så fint! Palmeintervjun kan man se här.

I dag, avrundade jag, träder en ganska paradoxal bild av barns deltagande i Barnkanalen fram. Å ena sidan framställs de som kompetenta, å andra sidan ägnar de sig i hög grad åt samma skönsjungande verksamhet som på 60-talet om än i "coolare" tappning. Å ena sidan ifrågasätter de vuxenvärlden, å andra sidan har de ingen makt över själva produktionsprocessen. Som exempel berättade jag om konsumtionsmagasinet Rea som behandlar barns rättigheter som konsumenter och ger sken av reell barnmakt men i själva verket styrs helt av vuxna programmakare. Detta har Ylva Ågren visat i en intressant artikel i antologin Utsikter och insikter. Barns kulturella liv (CBK:s skrift nr 41, 2008, finns att beställa här).

Vidare är skillnaden mellan barns och ungdomars deltagande mycket stort. Ungdomars röster och medverkan tas tillvara med stor omsorg och respekt i exempelvis den lyckade webbsatsningen 15. Medan barns medverkan till stor del handlar om ytlig underhållning. Hela mitt anförande kommer att publiceras här på Barnkulturbloggen inom en snar framtid. 

Symposiets sista dag avrundades med en presentation av ett pågående forskningsprojekt vid institutionen Tema Barn vid Linköpings universitet. Projektet har titeln "Kultur för och av barn. En visuell och etnografisk studie av barnmuseum, temaparker, nöjesparker och experimentverkstäder" och om detta berättade David Cardell, Tobias Samuelsson och Anne-Li Lindgren. Det handlade mycket om vad barn faktiskt gör på de särskilt för dem upprättade ställena som Liseberg, Fenomenmagasinet och Astrid Lindgrens värld. Ibland det som förväntas av dem, ibland helt andra saker.

Särskilt fascinerande var Anne-Li Lindgrens forskning kring Astrid Lindgrens värld där hon funnit ett "virrvarr av verklighet och fiktion, av mänskligt och icke-mänskligt". Denna temapark bygger i hög grad på vår föreställning av barn som oskuldsfulla varelser med nära koppling till naturen. Men, visade Anne-Li Lindgren, en del barn gör motstånd mot denna karakteristik, till exempel i form av våldsamma parodier på Lindgrenfilmer. Sök på "Djävulen i Lönneberga" eller "Lönnmördarberga" på YouTube så förstår ni – men varning för en del obehagliga saker! Lindgren ser dessa filmer som "reaktioner mot det oskuldsfulla, ordentliggörandet, den tyngande nostalgin, perfektionismen. Mot att inte ha någon plats och mot att behöva ha en familj för att ha en plats." Samtliga teman som kommit upp under symposiet och på ett elegant sätt sammanfattades i denna finala programpunkt.

torsdag 22 mars 2012

"Nu vill jag prata!" Rapport II

Symposiets andra dag inleddes av alltid lika lyssnansvärda Suzanne Osten som med sin enorma erfarenhet av arbete med banbrytande barnteater har hur mycket som helst att berätta och som denna gång valde några stickprov:

• Om erfarenheten att för första gången ha slängt ut delar av en publik som saboterade en föreställning och trots flera försök inte kunde sluta att avbryta, slänga saker på skådespelarna och gå rakt in i scenbilden.

• Om den fråga som förföljt henne sedan 1978 då den ställdes av ett barn: "Vad ska ni ha oss till?". Om barns behov av att behövas. Inte bara som föräldrarnas kärleksobjekt eller som konsumenter utan till någon "nytta". Suzanne Osten tror att det är längtan efter att behövas som väckt barns enorma intresse för en pjäs (som jag tappat titeln på!) om ett barn som arbetar, kämpar för sin tillvaro och klarar sig gång på gång genom sitt arbete. Ingen snyfthistoria utan en historia om barns enorma resurser. Barnpubliken älskade just att pojken i föreställningen jobbade.

• Om Unga Klaras treåriga projekt om uppfostran hävdade Osten att om något så behöver barnen sanning från föräldrar/vuxna (Jesper Juul talar om autenticitet och avser nog därmed samma sak). Och så sade hon något om barnens osvikliga solidaritet också med de sämsta av föräldrar apropå att en flicka hade ställt frågan "Är det jobbigt att ha barn?". Dessutom framlade hon en teori som tilltalar mig: Barn vars föräldrar är engagerade i något annat än familjeprojektet (och konsumtionen) blir mer optimistiska. Därmed visar man att det finns en värld där utanför och framför en som är värd engagemang och investering – den teorin ansluter jag mig helhjärtat till!

Efter Suzanne Osten hoppade Karin Helander in som ersättare för magsjuke Simon Lundström. Hon berättade om sina receptionsstudier med barnteaterpublik som hon och hennes studenter arbetat med i sammanlagt 20 år. De har därmed täckt in ca 500 föreställningar och 60 olika pjäser. Bland de inslag som barnen uppskattar mest på scenen finns t ex absurditeter, ordlekar, slapstick, igenkänning, existentiella frågor, kärlek, svartsjuka, vänskap och ensamhet.

Helanders studier bekräftar en av mina käpphästar: att förståelse i betydelsen begriplighet är något som är viktigt för vuxna men sällan för barn. Att ungar begriper och inte missförstår  vad en pjäs (film) handlar om och vill förmedla tycks ofta vara ett kvalitetskriterium för vuxna. I och med inträdet i skolan har barn för det mesta insett att det finns ett "facit" och också de beskriver teaterupplevelsen i termer av begriplighet och pedagogisk nytta: "Den var rolig och så lärde man sig någonting. Men jag kommer inte ihåg vad det var." sade ett barn om den pjäs han nyss sett.

En annan av mina barnkulturella käpphästar som blev bekräftad var att det inte är farligt för barn att bli rädda. Själva upplever de efteråt snarare en stark lustkänsla av att ha blivit rädda under en föreställning och klarat av att hantera detta.

Det var också intressant att höra om de aspekter av en teaterföreställning som gör starkast intryck på ungarna: medan vuxna mest minns innehållet, texten, så är det visuella oftast viktigare för barnen. Scenografi, ljus-, ljud- och sceneffekter, skådespelarnas kroppsspråk och hantverksskicklighet.

Sedan var det Catharina Hällström som presenterade sitt avhandlingsarbete, en diger studie i insändare i KP (Kamratposten) med nedslag -77, -87, -97 och -07. Detta har jag skrivit om tidigare i en krönika i SvD, så det går jag inte in på närmare här. Men det var spännande att höra om det forskningsmaterial som inte fick plats i avhandlingen, bl a frågan vad som motiverar barnen att skicka in insändare: "Jag har alltid tyckt om att känna lite makt." "Jag vill ha till en förändring." "Jag hade ingenting annat att göra."

Varpå jag inte kan låta bli att dra slutsatsen att barnen behöver fler forum att kunna uttrycka sina åsikter, utöva lite makt, i. Och att det visst finns engagemang bland barnen i dag – trots att många vuxna hävdar motsatsen. Samt, slutligen, att det kan vara bra för ungarna att "inte ha nåt att göra" ibland. Långtråkighet, eller åtminstone sysslolöshet, kan leda till mycket. Jag säger som Alfons Åbergs avskyvärt beskäftiga farmor: "Det är braaa att ha tråkigt!"

På eftermiddagen vad det en paneldiskussion mellan Margareta Aspán (forskare), Malin Axelsson (konstnärlig ledare Ung scen Öst), Patrik Hernwall (forskare) och Johan Unenge (läsambassadör och författare) som stundtals var intressant men inte riktigt omvälvande.

onsdag 21 mars 2012

"Nu vill jag prata!" Rapport I


 I dag drog Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium med titeln "'Nu ska jag prata!' Barns röster i barnkulturen" i gång. Tyvärr kunde jag bara delta på förmiddagen så här kommer en rapport från denna första, högintressanta och extremt välbesökta halvdag:

Inledde hela symposiet gjorde, logiskt nog, Barnombudsmannen Fredrik Malmberg som berättade om sitt och sina 19 medarbetares viktiga arbete för att få barns röster hörda på alla nivåer i samhället. Han har, som han själv uttryckte det, "förmånen att kunna prata direkt både med de unga och med makthavarna".

Som ett exempel på vad det kunde resultera i berättade Fredrik Malmberg om ett projekt som handlade om att låta barn och unga som vårdas i HVB (Hem för vård eller boende för barn och unga) påverka utformningen av den nya lagstiftningen kring omhändertagande av unga. I valfri uttrycksform, t ex kollage, foton, teckningar och rollspel, berättade de om sin vardag, vad som var bra respektive dåligt i möten med socialtjänsten och vad politikerna bör tänka på när de lagstiftar. Några återkommande saker var de negativa förväntningar ungdomarna hela tiden bemöttes med: de förväntades inte klara av saker, förändras, förbättras.

Så småningom arrangerades ett möte i socialutskottet där 13 av de unga presenterade sina projekt. De var väl förberedda, hade bl a arbetat hårt med sina presentationer på internat, och var nervösa. Politikerna, berättade Fredrik Malmberg, var dock minst lika nervösa inför mötet. Efteråt var de unga extremt nöjda och några sade rentav att "det var den bästa dan i mitt liv!". Det tyckte Malmberg var ledsamt eftersom ungdomar borde ha upplevt roligare dagar än så. Men man kan också tolka ett sådant uttryck som att vad som är "roligt" inte alltid är vad vi vuxna förväntar oss. Upplever man maktlöshet – och det gör nog de flesta barn och unga i varierande grad – blir ett möte med politiker där man på allvar får ta plats, säga sin åsikt och bli lyssnad på, en så stor upplevelse att det överträffar det mesta.

Det var fantastiskt hoppingivande att höra Fredrik Malmbergs enorma engagemang och drivkraft i barnfrågor. Verkar helt klart vara rätt person på rätt plats!

Därefter berättade Liza Haglund (som jag skrivit om tidigare på Barnkulturbloggen) om sitt arbete med filosofiska samtal med barn. Hon har i många år arrangerat sådana på Södra teatern och ingår just nu i ett stort projekt som involverar skolklasser från olika delar av landet. En av Liza Haglunds utgångspunkter är att de flesta frågor som barn ställer faktiskt är existentiella. En annan är att barn inte behöver hjälp att undvika existentiella problem (såsom det faktum att man måste dö eller att man kanske måste flytta), utan med att hantera dem.

Några av de frågor som barnen ställt och diskuterat tillsammans med Liza Haglund:
·      Får man härmas?
·      Hur mycket var klockan när den uppfanns?
·      Varför finns det snö?
·      Får man avliva människor?
·      Vad händer efter döden? (*)
·      Hur kommer det att gå med knarket om 10 år?
·      Varför lägger vi pengar på vapen i stället för att hjälpa människor som har det svårt? (*)
·      Behövs lagar?
·      Om allt plötsligt blev gratis vad skulle hända då?
·      Finns spöken?
·      Kan en gorilla och en orangutang få barn?
·      Kan en man bli gravid?

(De frågor som följts av en asterisk* är två av de absolut oftast återkommande.)

Ulf Janson berättade om sin forskning om kamratkultur, om hur funktionsnedsatta barn ofta utesluts i kamratgrupper inom förskolan och om hur pedagoger möjligen kan komma tillrätta med dessa problem. Den viktigaste lärdomen var här att det inte är barnens attityder det är fel på och det är således ingen idé att arbeta med värdegrunder etcetera för att få ungarna att inkludera alla i sin lek. I stället är det lekstrategierna som funktionsnedsatta ofta inte greppar och som därför leder till marginalisering.

Men barns empati är det verkligen inget fel på (som också Liza Haglund var inne på: barn har en stark känsla för rättvisa och att man ska vara snälla mot varandra) – vilket Ulf Janson illustrerade med ett fint exempel ur sin forskning: Några fyraåringar leker fängelse. Fängelsebyggnaden består av några stolar ställda intill varandra med pinnryggstöden utåt, som ett galler. Ett blint barn ropar "Jag är tjuv! Jag har stulit tusen gram smör!" varpå ett seende barn ropar "Ja! Du är tjuv! Gå genast in i fängelset! Där!" varpå hen pekar med hela handen mot "fängelset". Det blinda barnet reagerar först inte men ropar sedan igen: "Jag är tjuv! Jag har stulit tusen gram smör! Och ett pärlhalsband!". Då tar det seende barnet den blinda i handen och leder henne till fängelset och visar: "Här är fängelset. Här är gallret." Han för hennes hand över "gallret" (pinnarna i stolsryggarna) och leken fortsätter. Detta var helt spontant, icke-styrt av någon pedagog. 

tisdag 20 mars 2012

"Nu vill jag prata!" Symposium

Missa inte att besöka Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium som 2012 har titeln NU VILL JAG PRATA - barns röster i barnkulturen! Som vanligt är det fri entré och ingen föranmälan krävs. Passa på att höra populärvetenskapliga framställningar av aktuell forskning inom barnkulturområdet, kreatörers perspektiv och paneldebatt om barns delaktighet! Plats: Hörsal D7 och D, Södra huset, Frescati. Det går bra att komma och gå mellan föreläsningarna.

 

ONSDAGEN DEN 21 MARS

(Hörsal D7)
10.00 – 10.10 Inledning
Karin Helander, professor, Centrum för
barnkulturforskning, Stockholms universitet
10.10 – 10.50 Barns rätt att komma till tals
Barnombudsmannen Fredrik Malmberg
11.00 – 11.40 Varför måste vissa alltid ha rätt? Vad barn vill veta när de själva får fråga
Liza Haglund, adjunkt i pedagogik med interkulturell
inriktning, Södertörns högskola
11.50 – 12.30 Delaktighetens språk – förskolebarns lek som förhandlingsarena
Ulf Janson, professor em., Institutionen för pedagogik och
didaktik, Stockholms universitet
12.30 – 13.45 LUNCH
13.45– 14.25 Att involvera barn i forskning
Barbro Johansson, docent i etnologi, Centrum för
konsumtionsvetenskap, Göteborgs universitet
14.35 – 15.05 Barns delaktighet på Palatset – en framgångs- och hygienfaktor
Lotta Nilsson, konstnärlig ledare tillsammans med en
VIPP (Very Important Palatset People), Stockholm
15.10 – 15.45 Ungas delaktighet i Drömmarnas hus – vision och verklighet!
Verksamhetsledare och VD Lotta Lundgren
tillsammans med Eldina Sulejmani, Drömmarnas hus,
Malmöö

 

TORSDAGEN DEN 22 MARS

(Hörsal D8)
10.00 – 10.10 Inledning
Karin Helander, professor, Centrum för
barnkulturforskning, Stockholms universitet
10.10 – 10.50 "Hårda repliker"- om delaktighet och konstupplevelse hos barn
Suzanne Osten, regissör, konstnärlig ledare Unga Klara
11.00 – 11.40 Digital kultur - nya villkor för ungas röster
Simon Lindgren, professor i sociologi, Umeå universitet
11.50 – 12.30 ”Nu har vi berättat” – barns röster i Kamratpostens insändaravdelning
Catharina Hällström, fil.dr i pedagogik, Centrum för
barnkulturforskning, Stockholms universitet
12.30 – 13.45 LUNCH
13.45 – 15.30 Panelsamtal om barns röster och delaktighet i barnkulturen
Malin Axelsson, konstnärlig ledare Ung scen öst
Margareta Aspán, fil. dr i pedagogik, Institutionen för
pedagogik och didaktik, Stockholms universitet
Patrik Hernwall, docent, Institutionen för data- och
systemvetenskap, Stockholms universitet
Johan Unenge, författare, illustratör, läsambassadör
Moderator: Karin Helander

 

FREDAG DEN 23 MARS

(Hörsal D8)
10.00 – 10.40 Barns röster i radio
Ylva Mårtens, radiojournalist, Sveriges Radio
10.50 – 11.30 Sångfåglar, aktionsreportrar och toarullar. Barns delaktighet i TV då och nu
Malena Janson, forskare och kulturskribent, Stockholms
universitet, Svenska Dagbladet och Barnkulturbloggen
11.40 – 12. 40 Forskningsprojekt Kultur för och av barn. En visuell och etnografisk studie av barnmuseum, temaparker, nöjesparker och experimentverkstäder
David Cardell, doktorand, Anne-Li Lindgren, docent och
Tobias Samuelsson, fil.dr, Tema Barn, Linköpings
universitet
12.40 – 12.50 Avslutning
Karin Helander, professor, Centrum för
barnkulturforskning, Stockholms universitet

Läsvärt i nya Opsis


 Nya numret av barnkulturtidskriften Opsis har tema Uppfostran – men handlar om mycket annat också. Och det mesta är riktigt läsvärt för den som är intresserad av barnkultur.

Lena Kåreland skriver om barnlitteraturens fostrande roll, jag skriver om barnfilmens fostrande roll (denna artikel kommer att publiceras i sin helhet här på Barnkulturbloggen inom kort) och i en intervju berättar Erik Uddenberg om det treåriga uppfostringsprojektet på Unga Klara i Stockholm. Vidare berättar allas vår uppfostringsguru, dansken Jesper Juul, att det enskilt viktigaste i föräldrarollen är att man är autentisk gentemot sina barn. Och att man kan säga förlåt när man gjort fel. 

Sven-Eric Liedman säger apropå sin debattbok om den svenska skolan, Hets (Bonniers, 2011), flera saker som kan tyckas självklara men som ofta glöms bort i den förvirrade svenska skoldebatten: Kadaverdisciplin är oerhört ineffektivt i längden. Statusen för läraryrket måste höjas och det genom en större tilltro till lärarnas förmåga och kunskap samt högre lön. Att de estetiska ämnena nedvärderas till förmån för enkelt mätbara ämnen som matematik är en katastrof – och ett bevis på att skolpolitikerna inte läst, eller brytt sig om, den pedagogiska forskningen. Jag undrar vad Sven-Eric Liedman tycker om förslaget om nationella prov för sexåringar?

Nya Opsis innehåller också ett intressant samtal om den nordiska bilderboken. Ole Dalgaard, dansken som skrivit de kontroversiella barnböckerna Lägret och Idiot under pseudonymen Oskar K., menar att man kan skriva om vad som helst för barn. Det viktigaste är att inte pedagogisera. Detta är något jag själv ofta tänker på i samband med film och TV för barn: man får ofta en känsla av att syftet med berättelsen kommer först och innehållet och gestaltningen senare. Som om upphovsmakarna tänkt att "barnen behöver ett program/en film om genusproblematik/funktionsnedsatta/mobbade – vad ska vi hitta på på det temat?". Det är min fulla övertygelse att de bra berättelserna, oavsett medium, springer ur idén om en riktigt bra historia som bara måste berättas.  

Norska Gro Dahle, som bland annat skrivit Snäll och Den arge, menar att två av hennes viktigaste konstnärliga val är att välja det flerdimensionella framför det entydiga och att gestalta snarare än att skriva på näsan: "Show, don't tell!". Också häri finns mycket för barnfilmen/TV:n att lära sig av. Alldeles för ofta blir det alldeles för övertydligt, helt utan tilltro till den unga publikens förmåga att uppleva, tolka, greppa en komplex historia. På sitt eget sätt. Varför är vi så ängsliga för att barnen inte ska "förstå"? Handlar det om vårt eget kontrollbehov? En form av maktutövning over barns konstnärliga upplevelser?

Ja, får man tro Ole Dalgaard är det nog så. Han går så långt att han är skeptisk gentemot vuxnas högläsning för barn. Han menar att den alltför ofta styr barnens upplevelse och dessutom avkräver ungarna "rätt uppfattning" av boken. Jag kan förstå vad han menar: ibland tenderar vuxna att ställa "kontrollfrågor" till barnen medan de läser för att kolla att de inte missförstått och det tycker jag är olyckligt. Barnet kanske har fokuserat något helt annat än den vuxne, kanske helt fastnat för en sidokaraktär och gjort sin egen tolkning av denna och dess betydelse för historien. Och så kommer den vuxne och levererar "facit"! 

Att förkasta all högläsning för barn är dock minst sagt väl drastiskt, snudd på idiotiskt. Det beror ju faktiskt helt på hur man läser för barnet. Själv läser jag just nu Oscar Wildes Spöket på Canterville för en sexåring och vi njuter i fulla drag – ibland åt samma saker, ibland åt olika. Det är en fin form av delvis gemensam, delvis individuell upplevelse. Spöket på Canterville finns för övrigt i en jättefin, illustrerad och visuellt tilltalande nyutgåva (se bild) på Rabén och Sjögren.

I Opsis finns också en rolig intervju med Martina Montelius, regissören och numera konstnärliga ledaren för teatern Brunnsgatan fyra. Hon blev tilldelad Svenska teaterkritikers förenings Barn- och ungdomspris 2011 och säger många kloka saker. Till exempel apropå uppfostran: "Jag vill att barn ska ha ett grundformulär för hur man ska vara mot andra människor som inte ingår i en familj. Jag vill vara tydlig. Men däremot skulle jag aldrig ägna mig åt sådana där jävla nannyfasoner! Aldrig ha stjärnor på kylskåpet för 'gott' uppförande. Jag vet att detta pågår i en del andra familjer, att barnen samlar poäng. Men nej, aldrig!"

Opsis barnkultur kan köpas i välsorterade tidningsbutiker samt beställas här.  

söndag 18 mars 2012


Här är, några dagar sent men inte mindre aktuellt, en artikel jag skrev för HD om betydelsen av BUFF filmfestival, om läget för den svenska barnfilmen och för den norska:

 
Den svenska barnfilmen har förhoppningsvis nått sin bottennivå nu, och är sakta på väg uppåt igen med högre kvalitet och större kvantitet än på senare år. Så optimistiskt kan man tolka premiären av Martin Högdals fina Isdraken, som just nu går på biograferna. Isdraken är den första svenska barnfilmen för skolåldern på ett år, då Hotell Gyllene Knorren hade premiär, och den första riktigt bra svenska barnfilmen för skolåldern sedan … jag vet inte när. Dessvärre kan Isdrakens dåliga publiksiffror tyda på att den svältfödda yngre publiken har förlorat förtroendet för den svenska filmen. De har sedan länge vant sig vid att barnfilm är liktydigt med animerad, amerikansk film med hög fart, smattrande dialog och tydligt moral.

Denna tillvänjning har också underlättats av det faktum att allt färre går och ser de allt färre filmtitlarna från andra länder än USA. Samt att målgruppsbarriärerna vid det här laget vuxit sig så höga att det är närmast otänkbart att ta med sig ungarna på en film som Kaurismäkis Mannen från Le Havre – i flera avseenden en utmärkt familjefilm.    

I detta filmkulturella ökenlandskap behövs BUFF mer än någonsin. En festival för barn och unga som under fem dagar visar 53 långa och 51 korta filmer från olika länder, med olika teman och i olika genrer. Animationer och dokumentärer. Tragedier och komedier. Sportfilmer och kärleksfilmer. En festival som drar tusentals barn och unga, som samlar regissörer och annat branschfolk och som arrangerar workshops, seminarier och föreläsningar på angelägna teman. 

Som så ofta vänder sig de flesta av årets höjdpunkter till den äldre delen av festivalbesökarna. Ungdomsfilmen har länge varit friare, mer vågad, än barnfilmen – förmodligen därför att man anser att en fjortonåring är mer öppensinnad och tålig än en nioåring. Jag tvivlar på att detta stämmer och menar att de yngre barnens förmåga att hantera komplexa skildringar och karaktärer ständigt underskattas. Att Isdraken till exempel försetts med 11-årsgräns (i praktiken från 7 år i vuxet sällskap, dock) tycker jag är rent larv. 

En festivalpärla för åttaåringar och uppåt är i alla fall franska Tomboy av Céline Sciamma om en 10-årig flicka som flyttar till ett nytt område och då passar på att "bli" pojke. Laure har visserligen alltid klätt sig som och umgåtts med killarna men nu tar hon steget fullt ut och presenterar sig som Michaël. Varpå hon bemöts annorlunda av de andra barnen och kärlek spirar mellan henne och Lisa. Utan att avslöja för mycket – filmen får reguljär svensk premiär om några veckor – skiljer sig Tomboy markant från Dårfinkar och Dönickar och andra genusförväxlingsskildringar för barn genom att Laure/Michaël inte tvingas genomgå den obligatoriska heterosexualiseringsprocessen före filmens slut. Hen blir därmed en pojkflicka i ordets rätta bemärkelse. Hen behöver inte korrigeras, utan duger som hen är. Det är fantastiskt uppfriskande.  

Fransk och uppfriskande är också Delphine Coulins 17 girls om en udda trend på en gymnasieskola. När pluggets populäraste tjej blir gravid vägrar hon att behandlas som ett offer, beslutar att behålla sitt barn och får snart en hord av följare. Snart är imponerande 17 av skolans tjejer gravida och gör upp planer på kollektivt boende och gemensam uppfostran av sina ungar. Föräldrar och skolpersonal visar dock sällan förståelse inför detta mycket konkreta försök att ta kontroll över sin egen kropp, sitt eget liv och bli vuxen på riktigt. 

En annan av årets höjdarfilmer är den udda historien Lena, en nederländsk film av Christophe Van Rompaey om en ung tjej som när hon försöker frigöra sig från mamma i stället hamnar i en annan intrikat och destruktiv beroendesituation. Styrkan ligger dels i porträtten av den starka Lena som får alla våra förväntningar om filmklyschan "den feta och fula" på skam. Dels i den oväntade korsningen av genrer: här finns en mycket stark kärlekshistoria som inte står Roy Anderssons klassiska debut långt efter, men också inslag av traditionell ungdomsproblemdrama såväl som av melodram. 

I BUFF-programmet finns, precis som i fjol, en stark norsk närvaro i form av inte mindre änåtta långfilmer. För de yngre rekommenderas kärleksdramakomedin Jörgen + Anne = sant och för de äldre till exempel den punkfräsande Revolt/Sønner av Norge. Den starka filmvågen från vårt grannland emotsäger starkt det rykte som ibland sprids om den nordiska barn- och ungdomsfilmen: att den är död. Att ungarna bara vill se sådant som Harry Potter och Sagan om Ringen numera och att vardagsrealismen är hopplöst utkonkurrerad. Det norska exemplet visar att om bara kvaliteten är tillräckligt hög och kvantiteten tillräckligt stor är genretillhörighet ovidkommande: I stort sett alla norska barn- och ungdomsfilmer får fantastiska publiksiffror.

På torsdag anordnar BUFF ett samtal mellan Sveriges, Norges och Danmarks barnfilmskonsulenter. Förhoppningsvis kan vi lära oss något då, så att resan från bottennivån blir lite snabbare och lite roligare.

Ett tillägg nu när BUFF avslutats för i år: Isdraken vann, roligt nog, Malmö stads pris för bästa barnfilm i festivalens tävling.

lördag 10 mars 2012

Mat x 2 på Stockholmsscenerna

Två sceniska matföreställningar på två dagar! I går var det premiär för Kajsa Giertz Säg att du är hungrig Unga Dramaten och i dag blev det Josefin Lennströms Mums vad äckligt! Mittiprickteatern.


Säg att du är hungrig (som rekommenderas från 10 år) är en dansföreställning om traditioner, riter, vanor, ovanor och fixa idéer kring ätande. Fem dansare i beiga kostymer och råttaktiga huvuden i ett kök. De är en familj, de pratar om mat och de vardagliga samtalen och skärmytslingarna avslöjar djupare konflikter och maktförhållanden. Orättvisor. Mamma serverar tvångskaka och pappa bevakar girigt sina korvar. Enda gången alla är glada på samma gång är under den avslutande prinsesstårtedansen – för alla älskar väl prinsesstårta? 

Mums vad äckligt! (rekommenderad ålder 4-6 år) är en modern uppfostringssaga med mycket humor och sprudlande spelglädje. Alfred har fått anställning hos ett mycket udda par, iklädda idel glitterkläder och ständigt mumsande popcorn och som den samvetsgranne betjänt och kock han är går han in för att lära sitt bortskämda husbondsfolk vettiga matvanor.  Det går, så småningom, riktigt bra och med matvanorna kommer också empatin.

Mat kan, som bekant, såväl förena som skilja människor åt och är en utpräglad klass- och kulturmarkör. I båda dessa upplivande och nyskrivna föreställningar tematiseras detta med fin balans mellan seriositet och lätthet. Gå och se!

fredag 9 mars 2012

Lego Friends igen


En notis jag skrev för HD apropå Lego-kritiken:

Ah, dessa plötsligt uppflammande utbrott! Av sorg, uppgivenhet och vrede i de sociala medierna. I veckan utlöstes de av budskapet om Legos könssegregerande satsningar Ninjago (arga, till tänderna beväpnade gubbar i strid mot det ena och det andra) och Lego Friends (leende, långbenta tjejer bakande cupcakes). SVT surfade vidare på känslosvallen och tog upp leksaksjättens 50-talsdoftande strategier i torsdagens Debatt.

Men leksaks- och klädmarknadens resa bakåt i tiden har pågått sedan tidigt 90-tal då prinsessfasen plötsligt blev ett lika obligatoriskt steg i barnets utveckling som förmågan att gå. (Eller – barnets? Jag menar förstås flickans.) Att prinsesstrenden importerades till vårt hyfsat genusneutrala land av kommersiella krafter ville ingen se eftersom det skulle kunna rubba tron på såväl föräldrars som döttrars fria vilja att välja.  

Frågan är om vreden som nu riktas mot Lego på Facebook och Twitter leder till aktiv handling i form bojkott, protestskrivelser och lobbyverksamhet riktad mot leksaksföretaget och inte bara till "vänner" och "följare". Eller om den, i likhet med så mycket politiskt engagemang i dag, är en hastigt uppflammande låga, slocknad och fallen i glömska lagom till julhandeln då Lego Friends står överst på flickornas – och bara flickornas – önskelistor?

Publicerad i Helsingborgs dagblad 10 mars 2012

onsdag 7 mars 2012

Årets Bokprovning på SBI

I dag startar Svenska barnboksinstitutet sin årliga Bokprovning. Samtliga svenska barnbokstitlar finns till beskådan och en rad föreläsningar och diskussioner på temat barnlitteratur arrangeras i dag och den 13 mars.

Bland annat diskuteras kvalitet v/s kommersialism, hur hemmet skildras i barnboken och bilderbokens status. Hela programmet hittar man här.

Sörj inte – agera!

 Po Tidholms artikel om Legos könsrollsstrategier i DN härom dagen har upprört många. Sällan har cynismen i den kommersiella strategin "våld till killar och hemmapyssel till tjejer säljer" framstått så tydligt som i företagets satsningar på Ninjago och Lego Friends.

Personligen blir jag först nedslagen av att ännu en gång påminnas om detta bakåtsträvande, lekhämmande, ansvarslösa agerande från leksaksbranschen. Därefter blir jag nästan lika nedslagen av allas nedslagna suckanden i sociala medier – uttryck för det som Maria Sveland så träffande kallade "politisk depression". OM nu alla blir så upprörda, beklämda, sorgsna – varför gör ni inte något!?

Gå med i IPA Barns rätt till lek, till exempel! En organisation som redan i 50 år arbetat för att främja barns lek i ett lekhämmande samhälle. Engagera er i kampen för lekvänliga närmiljöer, bevarandet av Parkleken eller i kampen mot just könsseparatistiska leksaker (en ny arbetsgrupp som är på G under våren). Eller bli åtminstone stödmedlem och främja därmed andras arbete för en humanare och mer jämställd barndom!

IPA:s svenska hemsida är i behov av uppdatering och finns här. För att se vilka olika arbetsgrupper som finns, klicka på "Kontakt".

fredag 2 mars 2012

Next Door Letters


I kväll har den fina kortfilmen Next Door Letters premiär kl 18.00 på Zita i Stockholm. Det är en animerad dramadokumentär av Sascha Fülscher och den sanna historien om tre flickor och en hämnd som utvecklas till en udda kärlekshistoria.

Filmen visas även under Tempo dokumentärfestival och Buff barn- och ungdomsfilmfestival och ingår dessutom i SVT:s satsning på kortfilm. Tyvärr visas den varken i Barnkanalen eller på barnwebben.

Strindberg x 2

I veckan har det blivit 2 x Strindberg i barnteatertappning för min del.

På Stadsteatern spelas Margareta Sörensons Lillan och August om Strindbergs helgpapparelation till sin yngsta dotter Anne-Marie som han fick med Harriet Bosse. Det är kärlek, det är längtan och det är skojiga upptåg hos den förälder som slipper vardagstjat, vardagsgnat och vardagsmat men som också missar det stora i den självklara, dagliga närheten med ungen. Hos pappa finns den magiska lilla pappteatern med utbytbara fonder och kulisser och vatten som kan vevas fram ur en fontän. Men här tillåts inte den arga teaterdockan, för här ska vara glatt och skoj och kram jämt.
(Pjäsen recenserades av  Karin Helander i SvD)

På Strindbergs intima teater spelas Jubal utan jag av Lotta Grut efter Strindbergs saga med samma namn. Den här föreställningen är mer storslagen och episk, med flera berättarnivåer och mycket musik, och serveras med ett varningens ord à la klassisk moralitet: Man ska lyssna på sin inre röst. Nu låter det kanske som en Hollywoodkliché men här tolkas det ur ett barnperspektiv: Barns vilja är en tillgång! Se barns envishet som en styrka i stället för ett besvär! Den stackars Gustav Klang får tidigt höra att hans vilja bor i skogen och så småningom, när han blivit rik och berömd, har han tappat bort sig själv och kan  inte längre se sin spegelbild. Jubal utan jag är en sprudlande korsning mellan Vilse i pannkakan och Dorian Grays porträtt, mixat med överinseende av Strindberg. En upplevelse för alla åldrar!
(Pjäsen recenserades av Jenny Aschenbrenner i Expressen, Pia Huss i DN och av Karin Helander i SvD)

Lillan och August vänder sig till barn mellan 5 och 9 år och Jubal utan jag till 6-9-åringar. Jag skulle möjligen justera ner åldersgruppen för den förstnämnda och justera upp den för den sistnämnda. Och varmt rekommendera dem båda.

Nu hoppas jag bara att någon teater detta jubileumsår sätter upp Staffan Westerbergs Ett litet drömspel och Spökspenaten också.

torsdag 1 mars 2012

SVT, siffrorna och barnen

I dag kom den årliga public service-redovisningen som beskriver SVT:s verksamhet 2011 i ord och siffror. Särskilt siffror är belysande när det gäller barn- och ungdomsutbudet.

Fakta:
 
Under 2011 sändes 5 343 timmar program för barn och unga. Av dessa var 829 förstasändningar och 4514 timmar repriser.

Utbudet i Barnkanalen fördelar sig på följande vis mellan de olika programkategorierna:
• Fiktion 70 %
• Underhållning 22 %
• Fritidsfakta 4%
• Kultur och musik 2%
• Vetenskapsfakta 1%
• Sport 1 %
• Samhällsfakta 0%
• Nyheter 0%
• SVT forum 0%
• "Skarv" 0%
(Att vissa programkategorier, såsom Nyheter, får 0% trots att de faktiskt har ett visst utbud beror på att detta är så försvinnande litet i relation till de större kategorierna.)

I den i särklass största programkategorin Fiktion är fördelningen mellan svensk och utländsk produktion 18 respektive 291 timmar. Det är en minskning från 2010 då fördelningen var 26 timmar svensk fiktion och 300 timmar utländsk.

Av Sveriges 38 TV-kanaler hamnar Barnkanalen på plats 7 i en bedömning bland tittarna. På en betygsskala 1-5 får Barnkanalen snittbetyget 3,7.

De som tittar på SVT minst 15 minuter per vecka, ålder och andel:
• 3-6 år: 89%
• 7-11 år: 79%
• 12-15 år: 60%
• 16-19 år: 57%


Reflektion:

Fiktion är den i särklass största programkategorin för barn och unga – och av dessa program är endast 6 procent svenskproducerade. Visserligen är inte svenskt nödvändigtvis bättre än utländskt men med tanke på att man på SVT hävdar att man satsar på svensk dramatik för barn vill man kanske ser att man satsar lite hårdare. Detta är väl knappast den "omfattande nyproduktion och egen produktion av program i olika genrer för barn och unga" som anges i SVT:s sändningstillstånd?

Alla programkategorier utom Fiktion och Underhållning är pyttesmå. 2 procent Kultur och musik! 1 procent Vetenskap! 0 procent Nyheter! Är detta vad man kallar "ett varierat utbud (…) för och med barn och unga" som det heter i sändningstillståndet?

Barnen är lojala mot SVT – tittarsiffrorna för barn upp till 11 år hamnar på ca 85 procent. Men ingenstans i redovisningen framgår hur ekonomin fördelas mellan kanalerna. Hur mycket kostar barnens program jämfört med de vuxnas? Rapporten "Ge morgondagens Pippi en chans" som kom i höstas visar att det är en spottstyver. (Läs den här.)   

Som SVT:s främst strategiska mål för framtiden anges att man ska "nå nya generationer". Vad sägs om att satsa på ungarna?