onsdag 30 november 2011

Recension: Tjuvarnas jul


 I dagens SvD recenserar jag Tjuvarnas jul, årets julkalender i SVT:


Fattigdom. Det är temat för både Sveriges radios och SVT:s efterlängtade julkalendrar 2011, samma år som Rädda barnen rapporterar att drygt 10 procent av Sveriges barn lever i fattigdom. Det är djupt nedslående.

Djupt nedslående är dock inte Tjuvarnas jul som Stefan Roos och Per Simonssons tv-serie heter. Berättelsen utspelar sig i Stockholm för uppskattningsvis hundra år sedan, då de hisnande klassklyftorna var ett självklart och av de flesta accepterat inslag i stadsbilden. I denna miljö – skickligt levandegjord i form av folkmyller och trängsel, mörka gränder, virvlande snö och en bitande kyla som står som ständig rök runt karaktärernas rödlätta ansikten – rör sig, så omärkligt de förmår, Klappsnapparna.
 
Tjuvgänget leds av den västkustskorrande före detta piraten Madame Bofvén och rymmer såväl hönshjärnor som genier samt, förstås, Kurre. Kurre (Gustaf Hammarsten) som aldrig riktigt lyckas på stöldräderna, som har hål i sina fickor och som befinner sig längst ner i ligans hierarki. Tills den dag då lilla Ing-Britt (Tea Stjärne), snart omdöpt till det betydligt tuffare ”Charlie”, står utanför hans dörr med ett brev i handen. Hon är tydligen hans okända dotter. Och kan komma till användning.


Tjuvarnas jul vill nog hemskt gärna bli en Klassiker. Jag skulle tro att det målet formulerades redan i programförslaget; ”En klassisk julkalender som bjuder på både spänning och skratt …”. Och visst finns här tydliga inspirationskällor som skapar en trivsam känsla av igenkänning.
 
Dickens är en: Madame Bofvén delar med största sannolikhet blod med Fagin och styr sina korpande undersåtar med samma järnhand som höll Oliver Twist i sitt grepp. Chaplin är en annan: förutom sitt namn har Charlie också lånat hela sin gulltuffa uppenbarelse från en av Chaplins världsberömda skapelser – Jackie Coogan. Liksom pojken i filmen från 1921 hamnar hon som fosterbarn åt en inledningsvis skeptisk pappa i stans slumkvarter, liksom han hjälper hon honom med skumma affärer.
 
Liksom i originalet fattar barn och förälder snart tycke för varandra.
Precis som Dickens berättelser bjuder Tjuvarnas jul på en viss trubbighet i karaktärsteckningen: redan vid första anblick vet man vem som är god, vem som är ond och vem som kommer att omvändas före den 24:e. Och skådespeleriet drar mer åt det burleska än det naturalistiska.
 
Men det gör inte så mycket, det ingår så att säga i det trygga julkalenderkonceptet och hindrar oss inte från engagemang vare sig i historiens utveckling eller i dess huvudpersoner. Eller i min favoritgestalt, nervösa fröken Gerda som kommit till storstaden från Småland och hankar sig fram som pajbakerska och ljuvligt tillbakahållet hysteriskt spelas av Elisabet Carlsson.

Nu har ju konkurrensen inte varit vidare hård på senare år, så det kanske inte säger så värst mycket – men visst finns det klassikerpotential i Tjuvarnas jul.

torsdag 24 november 2011

Krockande lördagstips

På lördag är det som vanligt evenemang på Stockholms innerstads mest personliga och ambitiösa barnbokhandlar: Bokspindeln på Odengatan och Bokslukaren på Mariatorget.

Till Bokspindeln kommer Vattenmannen och Speed och spelar och till Bokslukaren kommer Johanna Westman och bakar julgodis. Lite synd att de (nästan) krockar så dagsformen får väl avgöra om man vill ha miljöbudskap i sköna reggaetoner eller bästa knäckreceptet.

onsdag 23 november 2011

Legokvinnans klyfta

Genus à la Lego 2011: Aggressiv och bepansrad man – leende och urringad kvinna.

tisdag 22 november 2011

Fattigdom i årets julkalendrar

Utan att avslöja för mycket konstaterar jag att såväl julkalendern i TV som i radio i år har fattigdom som grundtema.

Tjuvarnas jul (Stefan Roos och Per Simonsson) utspelar sig i Stockholm för något sekel sedan, då svält, köld och annan nöd drev många till kriminalitet. Bland annat de så kallade Klappsnapparna som gäckar polisen varje decembermånad. Dickens möter Chaplin möter svensk julkalendertradition, ungefär.

Allt du önskar (Sara Kadefors) handlar om Elvira som bor med sin ensamstående, arbetslösa mamma och ingenting hellre önskar sig än en dyr mobiltelefon. Så att hon också kan bluetootha senaste låtarna från kompisarnas telefoner.

Även om ingen av kalendrarna gestaltas via diskbänksrealism, utan är spännande, lagom mystiska och emellanåt roliga, är det ändå nedslående att fattigdom är ett barnkulturtema i tiden. I dag lever enligt Rädda barnens senaste rapport drygt tio procent av Sveriges barn i fattigdom.

August, Pojkarna och Korparna

Så upplyftande att Jessica Schiefauers Pojkarna vann Augustpris i barn- och ungklassen i går! Så vitt jag förstått ett modigt val. (Jag ska erkänna att jag inte hunnit läsa boken än – den ligger i att-läsa-snarast-högen.)

Mindre upplyftade att vinnaren inte ens nämndes vare sig i måndagens Rapport eller tisdagens Godmorgon Sverige. Där ägnade man sig uteslutande åt de Riktiga Böckerna, vuxenlitteraturen. 

Att Tomas Bannerhed vann romanklassen med sin Korparna är också bejublansvärt; en sällsynt stark, språkgnistrande och schablonbefriad barndomsskildring som jag unnar och uppmanar alla att ta del av. (Tomas hade börjat skriva på den här romanen redan för 11 år sedan, då vi arbetade tillsammans på studenttidningen Gaudeamus. Slutsats att dra: kvalitet kräver tid.)

Barns påstått dåliga smak

I dagens SvD har jag skrivit en krönika apropå det eviga påståendet att "barn har så dålig smak":


Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera. 

Med barns kultursmak är det precis som med mat: det lilla barnet som föds upp på bananmos kommer bara att uppskatta söta och lättsvalda portioner. Det barn som får kryddstark mat från tidig ålder kommer att gilla rätterna markerade med tre chilifrukter på menyn i thaikiosken. Vi som var barn på 70-talet utsattes – vilket jag är enormt tacksam för – för den thailändska kulturmetoden. Och jag vågar påstå att vi hade mer utvecklad smak än dagens barn. Därför att vi tittade på Doktor Krall, Från A till Ö, Dagar med Knubbe, Kalle Vrånglebäck och Den vita stenen: Vi mötte utmaningar klockan halv fem och halv sex varje dag då vi satte på TV:n. Medan de som i dag sätter på en barnkanal – kommersiell eller public service – vid samma klockslag med största sannolikhet möter kulturens bananmos: färdigtuggad, lättsvald och okryddad underhållning.  

TV-utbudet för de yngsta brukar försvaras med att "det är vad barnen vill ha". Höga tittarsiffror har blivit ett tecken på kvalitet – rentav det enda kvalitetstecken man bryr sig om. Säger man att fredagsmysprogrammet Hos Vicki eller lördagsfestprogrammet Den flygande mattan är dåligt anklagas man för att kränka de tusentals barn som uppskattar dem. Men att säga vad man tycker och att stå upp för sin smak kan väl aldrig vara kränkande? Det är ju tvärtom att visa sin medmänniska, oavsett ålder, respekt eftersom man därmed förmedlar tilltro till att hon eller han klarar av att höra min sanning. Vi vuxna har faktiskt en skyldighet gentemot det uppväxande släktet att stå för våra åsikter i såväl det stora som det lilla.

Dessutom är det ett välkänt faktum att man kan gilla det man vet är dåligt och ogilla det man vet är bra. Vi njuter som bekant inte bara av de genomtänkta, skickligt iscensatta och välspelade filmerna utan även av de klichétyngda, hafsiga och pinsamma. De behövs båda – inte minst för att bidra med mångfald, variation och kontrastverkan i våra liv – men de fyller olika funktioner. Medan de förstnämnda utmanar, bekräftar de andra. Medan de ena ger "aha"-upplevelser, ger de andra "jaha"-upplevelser. Medan Dagar med Knubbe utvecklar smaken, ger Den flygande mattan omedelbar tillfredsställelse.  


onsdag 16 november 2011

Filmkritikerna om Breaking Dawn


Breaking Dawn del 1, som har premiär i dag, blir sågad av merparten av morgontidningarnas filmkritiker. I SvD skriver jag om dess frossande i plågad kvinnokropp. I DN skriver Jane Magnusson om det usla skådespeleriet och de konservativa värderingarna. I GP skriver Mats Johnson om hur obegripligt det är att filmen fått 11-årsgräns och hur plågsamt utdragen historien är. Annika Gustafsson i Sydsvenskan är betydligt mildare inställd och hävdar överraskande att Bella Swan är en "förebild" för sin publik.

Om Bella, som ger upp allt för en monsterman och en monsterbäbis, utgör en förebild för ungar år 2011 står det långt värre till än jag befarat.

tisdag 15 november 2011

Apropå åldersgränser på bio: Breaking Dawn v/s Bröderna Lejonhjärta

Jag är inte den som brukar ivra för åldersgränser eller för att skydda barn från känslostarka, ens läskiga, kulturupplevelser. Livet svider och genom film, teater, musik, böcker, TV, radio och dans får ungarna en möjlighet att uppleva och lära sig att hantera hemskheter på ett säkert sätt.

Men att Kammarrätten beslutat att en sjuåring (i sällskap med en myndig person) kan gå och se Breaking dawn del 1, den senaste Twilightfilmen, är ganska förfärande. Tro mig, jag har sett filmen. Den är en studie i sadistiskt våld mot kvinnokropp, förklädd till romantiskt fantasydrama. Det som redan i boken är bisarrt, har här skickligt förvandlats till ett visuellt frossande i Bellas plågor. Blod, bett och benrangel är bara förnamnen.

Jag kan glädjas med jublande tretton- och fjortonåringar som nu får se en hett efterlängtad uppföljare på bio. Men kanske skulle man se över åldersgränserna, som såvitt jag vet inte förändrats sedan 1977, då "Lex Lejonhjärta" infördes och med den 11-årsgränsen. Som alltså innebär att en elvaåring kan gå ensam och se filmen och en sjuåring i vuxet sällskap. Som bekant har filmerna förändrats en aning sedan 1977 och Breaking Dawn spelar liksom i en annan kategori av skräck än Bröderna Lejonhjärta.

Och nu hör jag protesterna ljuda: "Men ungarna har också förändrats, i takt med filmerna!" Ja, det stämmer i viss mån. Dagens barn är knappast genförändrade. Men de (flesta) är mer avtrubbade än 70-talets. Underhållningsvåld hör till vardagen. Men vill vi ha det så? Och var går gränsen? Vid The Shining?

En kommentator på SvD:s webb tycker att man ska ta bort alla åldersgränser. DN:s dito skriver en läsare att det är upp till föräldrarna att bestämma vilka filmer deras barn ska se. Vad tycker ni?

Negerkungen Efraim Långstrump: revidera eller förklara?

Förra veckan anklagade den tyske teologen Eske Wollrad Pippiböckerna för att vara rasistiska. Det händer ju med jämna mellanrum att man vill städa i barnböckerna för att antingen modernisera dem eller möjligen revidera historieskrivningen en aning. Putsa upp den, så att säga.  (Något som naturligtvis inte skulle komma på fråga i "riktig litteratur", det vill säga vuxenböcker.)

I dag skriver Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter, en läsvärd kommentar till anklagelserna på Kjell-Åke Hanssons blogg. Hon hävdar med fog att Pippi visserligen skämtar friskt om såväl kineser som egyptier men att hon när hon anländer till sin pappas ö i Söderhavet lika friskt driver med folket hon bor med: svenskarna.

Pippi är, som jag skrivit tidigare, bara Pippi. Hon tillhör vare sig någon ålder, något kön eller någon nationalitet. Hon är icke kategoriseringsbar och denna hennes gränslöshet är hennes främsta styrka och det som gör att hon älskas av barn (och emellanåt har avskytts av vuxna) och andra fritänkare.

Naturligtvis finns det inslag i Pippi-böckerna som är kolonialistiska – till exempel att pappan flöt i land på en ö och genast blev "negerkung" över lokalbefolkningen – men detta speglar ju vår världshistorias faktiska händelser, inte Astrid Lindgrens åsikter. Och naturligtvis kan det som förälder, lärare eller bibliotekarie upplevas som problematiskt att läsa dessa stycken högt för små barn som inte har koll på historieskrivningen än.

Det får dock inte leda till censuringripanden eller att vi slutar läsa dessa (omistliga!) böcker. I stället får vi ta det ypperliga tillfället i akt och berätta om hur det kom sig att Efraim Långstrump kunde bli kung "bara sådär". Precis som vi i samband med andra kulturupplevelser kan berätta om varför indianer alltid är i luven med cowboys i gamla filmer och böcker och varför det är så få flickor och kvinnor i huvudrollerna i de utländska barnprogrammen … Tro inte att femåringen inte är intresserad av sånt. Politik, alltså.

lördag 12 november 2011

Lejonkungen ger bitter eftersmak

Disneys Lejonkungen – allmänt hyllat som mästerverk –  har under hösten storlanserats på nytt: I London går den på bio i 3D-version och här i Sverige har den nyligen släppts på DVD och Blue-ray.


Jag såg själv om den nyligen och slogs (återigen) av hur problematisk den är. För vilket budskap förmedlar den? Förutom vikten av plikttrogenhet (att till varje pris följa den bana föräldrarna utstakat åt en):
• Att man föds till kung/ledare/härskare. Att en enskild varelse äger hela savannen och alla dess invånare. Man behöver inte vara republikan för att häpna och förfäras över dels Mufasas och Simbas odrägligt översittaraktiga inställning till världen och dess invånare, dels alla andra djurens självklara i-stoftet-krälande inställning till sin härskare och dess avkomma (självklart av manskön). Hur går det ihop med tanken på alla människors lika värde som man ju vill förmedla till sina barn?
• Att alla onda är svartmuskiga: lejonet med svart man, Scar, är den überonde och de svartgråa, marscherande hyenorna hans elaka undersåtar. Att Scars ondska härrör ur lillebrorskomplex kan man nog ana utan att vara psykoanalytiker – men hyenorna? De är onda av naturen. Mindre värda än alla andra djur, helt enkelt. Är det så man vill skildra världen för ungarna?

Visst är musiken och miljöerna anslående men den bittra eftersmaken förtar njutningen avsevärt.

onsdag 9 november 2011

Är det någon som minns Barnjournalen?

Den här hösten har jag haft en hel del föreläsningar om barnprogrammen i TV på 70-talet. Som ett inslag brukar jag prata delaktighet och nyhetsförmedling för barn – då och nu.

En jämförelse mellan Barnjournalen anno 70-, 80-tal och Lilla Aktuellt av i dag säger egentligen allt.

Barntv-forskaren Margareta Rönnberg hävdar att Barnjournalen är en form av tidig "public journalism", eller "aktionsjournalistik" för barn. Vad innebär det? Jo, att nyhetsförmedlingen inte bara beskriver och analyserar vad som hänt utan även visar på möjligheter för publiken att agera så att en förändring kan ske. Om man t ex rapporterar om att alltfler skolgårdar bebyggs så att lekytan krymper, brukade man i Barnjournalen även berätta vad man kan göra om det händer ens egen skolgård. Vem ska man kontakta? Hur skriver man ihop en protest? Vart ska man skicka protestlistorna?

Lilla Aktuellt betecknar Rönnberg "infotainment" – en typ av nyhetsförmedling som i lika hög grad syftar till att underhålla som informera, ofta underkastat en flashig form och snabba klipp.

Det här säger ganska mycket om vår syn på dels barn, dels barn-tv. Barnen ses i dag inte som självklara delar av ett större sammanhang, ett samhälle som de småningom ska ta över. De behöver inte lära sig om demokratiska processer, ges verktyg att förändra sådant som är dåligt eller ens fundera över sånt. Dagligen bekräftar vi att det är tråkiga vuxengrejer som de inte behöver bry sina söta huvuden med. Om vi pratar "vuxengrejer" (skilsmässor, pengar, oro) går vi gärna över till engelska.

Och barn-tv blir i allt högre grad en strid ström av ytlig underhållning: snabbt producerat, snabbt glömt. (Hur många av de program som sänds i dag kommer dagens sexåringar minnas som starka upplevelser som vuxna?) Minimello hyllas som "barnens egen melodifestival", där deras egentillverkade toapappersdockor sjunger och dansar. Visst är det gulligt. Men är det det vi kallar "delaktighet" i dag?

Titta gärna på två inslag på svtplay:

I det första intervjuar en flicka Olof Palme om krig och fred. Det är inga enkla frågor hon ställer: Hur kan vi skapa fred? Vad händer vid ett atomkrig? Och det är inga enkla svar han ger, heller. Han bemöter hennes frågor med respekt och allvar, skyggar inte för sanningen men inger ändå hopp.
Detta klipp (4 min från Barnjournalen, 1983) hittar du här.

Det andra är en sändning från Lilla Aktuellt härom veckan, där man nästan i förbigående berättar om Khadaffis död ("Hurra!") och sedan framför allt ägnar sig åt fredagspartaj. Nyheterna blir något pliktskyldigt som man måste genomlida för att komma fram till myset. Det (5 min) ser du här.

(En delvis annan syn på nyheter för barn, gränsande till aktionsjournalistik, ägnar sig KP i bland åt. Jag har också fått tips om Junior  i P4 som jag ska lyssna in mig på. Återkommer!)

Empati och pedagogik i Barcelona

 Sex av de korta dokumentärerna En stund med har valts ut för att visas på barnfilmsfestivalen BIAF i Barcelona som pågår 15-18 november!

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om en av mina favoriter, filmen om Jens som väntar på att hans kusin och bästis Louise ska komma och leka. Det blir en mycket lång väntan. En annan som ska visas är den om Leonardo som inte tycker att det är särskilt roligt att köpa vinterskor. Även om fotmätarna i butiken är finfina gevär … Filmen om Leonardo (regi: Tove Jonstoij) kan du se här.

Ett av filmfestivalen BIAF:s uttalade mål är att uppmuntra tv-program för barn som inte bara underhåller, utan även rymmer någon form av pedagogik. Pedagogik, skulle jag vilja säga, är väl i och för sig knappast någon bristvara vare sig i Barnkanalen, BBC eller Disney Channel. Jag skulle snarare vilja uppmuntra tv-program som ger barnen en känslomässig upplevelse. Pedagogiken, vare sig uttalad eller inte, brukar komma på köpet om produktionen verkligen berör. Det är så lätt hänt att pedagogiken kommer i första hand och kvaliteten (i de fall man ens kan tala om en sådan) i andra eller tredje eller fjärde eller femte.

Därför hoppas jag att publiken i Barcelona kommer att uppskatta En stund med. Här är barnets känsloupplevelse i förgrunden – i första hand Jens, Leonardo och de andra som porträtteras, dels den unga publiken som tar del av deras vardag. Så förmedlas en subtil, human form av pedagogik som också brukar kallas empati. Vad kan vara viktigare?

måndag 7 november 2011

Barnmusik igen

Det är glädjande att dagens DN bjuder på en längre artikel om barnskivor av Andreas Palmaer som kan läsas här. Och nedslående att varje sådan artikel måste be om ursäkt för att musik för små öron så sällan recenseras.

Jag håller med om det mesta som Palmaer skriver:

Att Oscar Danielsons Det kostar på att vara barn är så mycket bättre än omslaget (och titeln) låter ana, till exempel. Det är en skiva som med sin humor, värme och autenticitet i uttrycket slungar en tillbaka till åren då det var så fascinerande att tutta på pappkartonger och så läskigt när pappa blev arg för att man slagit sönder en tallrik. Och som sätter kvalitet i första rummet, målgruppstänket och den dit tillhörande moralismen, i andra (om ens där).

Och att Vattenmannen och Speeds skiva är just så skönt Trazan och Banarnig och medryckande. Fast jag tycker nog att deras texter ibland slår över i pekpinneri – att det mycket angelägna budskapet att vi måste ta hand om haven lite bättre ibland tar överhand.

Och även att Pelle Carlbergs pappaömkan på Packa pappas kappsäck känns mycket märklig och otidsenlig på en i övrigt fin skiva om barn med föräldrar som bor på olika håll.   

Och så hoppas jag att Andreas Palmaers artikel kan föra det goda med sig att folk får upp öronen för den riktigt bra barnmusik som (om än i liten skala) faktiskt görs. Samt att musikkritiker och/eller deras redaktörer ser till att barnskivor recenseras i fortsättningen. Helst tidigare än ett halvår efter skivsläpp.

torsdag 3 november 2011

Londonrapport II: Harry Potter och allålderskulturen


 Jag har tidigare skrivit om allåldersidealet inom barnkulturen: i dag lite bortglömt men värt att begrunda. Varför ska kulturen åldersnischas så stenhårt? (Jo, jag vet, förmodligen av kommersiella skäl.)

Nå, till saken: Harry Potter-böckerna är ett ypperligt exempel på allålderskultur – tilltalande människor från 7 till 107. I den sex våningar höga (och ävensom hyfsat breda) bokhandeln Waterstone's Piccadilly i London ligger J K Rowlings hela serie framme på vuxenavdelningens prestigefulla klassikerbord (tillsammans med systrarna Brontë, Thomas Hardy, Henry James med flera). Samt, naturligtvis, på barn- och ungdomsavdelningens dito bord. Det skulle garanterat inte hända vare sig med Mio min mio, Agnes Cecilia eller Barnen från Frostmofjället – oavsett hur älskade de är av vuxna läsare och hur stark deras barnklassikerstatus är.  De är ju trots allt (bara) barnböcker.

Att böckerna om den motvillige Utvalde trollkarlen finns i två olika utgåvor: en med färgglatt omslag för ungarna och en mer sober för vuxningarna är en helt annan, icke desto mindre intressant, sak (se bilderna). Som även den kan ha att göra med barnkulturens status i Storbritannien (som jag förut nämnde här).

Prick och Fläck på bio



Ibland är faktiskt filmen bättre än boken!

En sann förkämpe för högkvalitativ film för de minsta är förstås Folkets bio som i höstserien "Knattefilm c/o Folkets bio" nu är inne på sitt andra program: Prick och Fläck på pricken. Ni som redan är bekanta med Lotta och Uzi Geffenblads fnuliga små kaninkompisarna/syskonen kommer att känna igen er och ni som inte tidigare haft den äran har en trevlig ny bekantskap framför er.

I dessa bioäventyr, som varar sisådär 45 minuter, leker de till exempel pirater, har picknick och möter kanske (för det kan ju ha varit en dröm) en rymdvarelse. Varje liten film inleds med Stina Ekblads trygga konstaterande "Prick är prickig och Fläck är fläckig. Precis som det ska vara." Därefter sker mer eller mindre omvälvande saker som ställer allt på ända. Och så avslutas det hela hemma i soffan och allt är "precis som det ska vara" igen.

Ett klassiskt mönster. Och mycket annat är också klassiskt: leranimationen, könlösheten och det lugna tempot, till exempel – perfekt för små att följa med i. Det som gör att Prick och Fläck sticker ut och skiljer sig från föregångare som finska – och underbara! – Urpo och Turpo är att de två är rätt fula ur rent traditionellt estetiskt perspektiv. Och även det är faktiskt befriande.

Jag tror att paret Geffenblads kaniner kommer att få ett mycket långt filmliv, precis som mycket av de skenbart enkla men mycket genomtänkta animerade produktioner som kom till på 70- och 80-talen: Kalles klätterträd, Alfons, Bulten och Pelle Svanslös – för att inte tala om Johan Hagelbäcks geniala filmer!

 Mer info om Prick och Fläck på pricken finns här.

onsdag 2 november 2011

Londonrapport 1: BBC Children


Nyss hemkommen från några höstlovsdagar i London är det nästan så att jag längtar efter Bolibompa, som jag ju annars inte brukar vara helt okritisk mot. Anledningen: jag har (i rent studiesyfte) tillbringat fyra morgnar med BBC:s barnutbud. Det är förfärligt.

Dåligt utfört rent tekniskt (hemska kostymer, specialeffekter och musik, till exempel). Överpedagogiskt på ett sätt som fullständigt idiotförklarar tittaren (allt upprepas minst fem gånger och skriks dessutom ut). Och så fjärran från något som tillnärmelsevis skulle kunna påminna om en känslomässig eller estetisk upplevelse man kan komma.

The Z Factor (se bilden ovan), till exempel, handlar om ett gäng apor i hysteriska dräkter och inga ansiktsuttryck som oavbrutet diggar nya svängiga djungelbitar. Apledaren Zak kör med de andra som uppenbarligen gärna underordnar sig hans bossighet. Jag har en känsla av att programmet syftar till att förmedla en lust inför att spela och lyssna på musik och jag har en ännu starkare känsla av att man inte lyckas eftersom allt fjantas bort. Och jag tycker så synd om de desperata skådespelare som förnedrar sig till att iklä sig de vedervärdiga apkostymerna och pipa/skrika (beroende på kön, förstås) sina repliker.

Inte är det konstigt att barnkulturen, bortsett från de litterära klassikerna, har så låg status i Storbritannien.