fredag 30 september 2011

Gå inte på bio!

Jag ser det som min skyldighet att varna mina bloggläsare för att gå på bio med ungarna i helgen. Gör nåt annat! Gå ut i skogen! Besök Palatset! Eller Rum för barn!  Varför? Därför att repertoaren domineras av Savannens hjältar och Spy Kids 4, två filmer så usla att de aldrig borde fått Sverigepremiär. Här följer mina recensioner av filmerna i Svenskan:


Savannens hjältar
Betyg: 1/6

Budskapet i den senaste i en oändlig rad av hafsigt hopkomna animerade familje­filmer lär gå ingen förbi: människan är ond och djuren är goda. Inom loppet av tio minuter har apokalyptisk skrämselpropaganda (smältande isberg, oljeutsläpp, skogsbränder) hunnit avverkas och sedan rullar det bara på. Uppblandat med de sedvanliga inslagen: omotiverad aggressivitet, pinsamma könsschabloner och billiga skämt. (Här är det en australisk varelse som inte mindre än fem gånger vill få publiken att asgarva åt en riktigt rykande storprutt.)

Lite ovanligare i den här typen av film är den röriga dramaturgin som på ett förvirrande sätt ibland skyndar på och ibland saktar ner berättelsen om djurgänget med mission att rädda klotet från undergång orsakad av homo sapiens. Så trots sitt ädla budskap blir Savannens hjältar kontraproduktiv genom att i smärtsamt hög grad bidra till föroreningen av vår (bild)värld.

(Publicerad i SvD 2011-09-30)



Spy Kids 4D
Betyg: 2/6


Spy Kids 4D bekräftar min teori ju fler dimensioner desto taffligare innehåll. En medioker film blir inte bra för att man ser den genom ett par engångsbrillor och en dålig film blir inte ens snäppet bättre för att man får en liten karta med åtta luktfläckar att gnugga på med jämna mellanrum. (Fläckar som dessutom alla luktar nästan likadant, ungefär som bränd choklad, trots att de ska efterlikna alltifrån bajs till karameller.) Fast möjligen får man lite vilsam distraktion.

Från, i detta fall, en riktigt rörig och av uppbyggliga budskap nedtyngd historia om tidsresor, jordens undergång och vikten av att tillbringa kvalitetstid med familjen. Medan åtminstone den första Spy Kidsfilmen bjöd generöst på trivsam manickmani, påhittiga actionscener och barnpower i hispanicmiljö är fyran trött. Detta är inget manus skrivet med lätt hand, snarare har Robert Rodriguez kämpat hårt för att få ihop det och lyckats halvdant därmed.

(Publicerad i SvD 2011-09-16)

tisdag 27 september 2011

Efterlyses: barnboksfavoriter!

 Nu kan det kanske bli slut på jakten efter barnboksklassiker på Bokbörsen, lantisloppisar och bibliotek – för nu startar Svenska barnboksinstitutet utgivning av serien "Läsvärd – om och om igen". Serien kommer att bestå av svenska originalböcker som gavs ut första gången för minst 25 år och överst på listan står Laura Fitinghoffs Barnen ifrån Frostmofjället från 1907 och Einar Nermans Gubbar med rim från 1931. Böckerna kommer att finnas att köpa till "lägsta möjliga pris" via barnboksinstitutets hemsida.

På min önskelista:
Gunnel Linde, Den vita stenen  (1964)
Maud Reuterswärd, Dagar med Knubbe (1970) 
Ingrid Sjöstrand, Kalle Vrånglebäck (1968)
Barbro Lindgren, Mattias-trilogin (1965-1967)
Marita Lindquist, Malena-serien (1964-1975)


Vilka favoriter vill du se i nytryck? 

Skriv i kommentatorsfältet så sätter jag ihop till en lista att skicka till Jan Hansson SBI!

Skoldemokrati på riktigt

I går publicerades en lång artikel om skoldemokrati av Maciej Zaremba i DN: "Demokrati ska göra ont". Den är väldigt intressant.

Den tar sin utgångspunkt i de skendemokratiska manövrar som brukar gå under beteckningen skolval i svenska skolor, ringlar sig ned i Polen och fram till en mycket speciell skola, skolrepubliken Bednarska, med egna lagar och egen valuta. Ett elevrike byggt på strikt demokratiska grunder. För att eleverna dels ska få inflytande över sin skola, dels lära sig hur demokrati fungerar på riktigt. Här finns en domstol som bl a dömer i frågor om elevers relegering och huruvida en lärare som hånar skoland värdegrunder kan arbeta kvar (nej).

I Bednarskas entré hänger ett porträtt på Janusz Korczak, mannen som inspirerat skolans grundare och vars principer genomsyrar det dagliga arbetet. Han var den polsk-judiske läkaren, pedagogen och författaren som öppnade barnhem för föräldralösa barn i Warszawa under andra världskriget och följde "sina" barn in i gaskammaren (trots att han erbjöds fri lejd). I Korczaks barnhem fanns också en barndomstol.

Zaremba avslutar sin läsvärda artikel med att uttrycka förhoppningar om att den nya biografin om Korczak av Joanna Olczak-Roniker ska ges ut på svenska samt att hans egna böcker kommer i nytryck. Dem kan jag inte annat än instämma i, även om flera titlar redan finns tillgängliga: Barnets rätt till respekt är en tankebok som bl a inspirerat Barnkonventionen. Hur man älskar ett barn är ett slags föräldrabok, samtidigt väldigt radikal och väldigt ömsint. Dessutom finns Leif Mathiasons läsvärda bok om Korczak och hans gärning, Janusz Korczak och barnens värld. Samtliga titlar finns att beställa, till exempel här.   

Tänka fritt eller tänka rätt?


Det händer att jag påtalar vikten av att prata politik med barn. Verklighet. Samtid. Sanning. Efter Anders Behring Breiviks attacker i somras har det känts än mer angeläget att berätta om den värld ungarna växer upp i, för att de en dag i en inte avlägsen framtid själva ska kunna ta ställning, fatta beslut, åtminstone lägga ett kuvert i en låda vart fjärde år. Barnkulturen är ett möjligt forum för viktiga frågor och samtal – men det måste göras rätt. För det kan bli så fel.


Riktigt hur fel det kan bli insåg jag när jag fick ”The kids’ book of freedom” i min hand. Detta är den amerikanska berättande målarboken som gavs ut i samband med tioårsminnet av 11 september i syfte att göra barn till nationalister. Varje sida består av text som återger vad som hände timme för timme den elfte september (”Innocent Americans have been attacked by radical Islamic Muslim extremists who simply want to murder innocent civilians and instill fear in our lives.”) och en enkel bild inunder för barnen att färglägga (Arabiska män skylande sina ansikten och viftande med automatvapen och Koranen). Som mantran upprepas några ord som beskriver amerikanerna – innocent, heroic, FREE (alltid skrivet med versaler) – och några som beskriver islamisterna – cowards, losers, hate.

I slutet av boken finns pysselsidor. Ett korsord som uteslutande handlar om stjärnbaneret (”lodrätt 1: vem sydde den allra första amerikanska flaggan?”). En färgläggningsbild om rätten att bära vapen. Och, kanske allra mest talande, en ”prick-till-prick” föreställande frihetsgudinnan där prickarna mellan vilka man ska dra streck sitter så löjligt tätt att alla ”misstag” omöjliggörs. Just en snygg bild av ”frihet”!


Paradoxen att tvinga barn att älska (rätt form av) frihet är naturligtvis skrattretande, men viktig att ha i minnet när man efterfrågar kultur som får barn att fundera kring samhällsfrågor. Vill vi verkligen att barnen ska fundera fritt eller i själva verket som oss själva? Är vi beredda att lyssna på de ungas idéer och utmana men inte döma dem? Törs vi släppa dem lösa? Och vilken blir i så fall vår roll som vuxna?

Jag tycker att tidningen Tivoli hanterar de här frågorna på ett bra sätt. Serierna genomsyras av ett demokratiskt budskap som på intet sätt förtar underhållningen. Och pysselsidorna, som är ganska många och lika genomtänkta som det fiktiva materialet, stimulerar barnens egen kreativitet och fantasi. Ofta får läsaren lära sig en teknik – manga, poesi, kalligrafi – och sedan prova på själv. Därmed förmedlas den vuxnes kunskap och barnet kan sedan välja om det vill ta efter eller hitta på nytt.

Ungefär så tänker jag mig att politisk barnkultur bör vara.


Texten är publicerad i SvD 27 september 2011

måndag 26 september 2011

Heja KP-Lukas!

Inte vet jag om det har med det hastiga chefredaktörsbytet att göra, men KP har blivit klart bättre sedan Lukas Björkman tog över efter Ola Lindholm!

I förra ledaren uppmanade han läsarna att säga ifrån (på ett schysst sätt) om de ser elaka kommentarer på webben. I nyaste numret uppmuntrar han ungarna att säga ifrån om de blir illa behandlade av en vuxen, gärna med stöd i barnkonventionen som på begriplig svenska medföljer tidningen som plansch att riva ur och sätta upp – eller göra om till ett demonstrationsplakat.

Lite längre fram i numret finns konkreta exempel på hur barn som protesterat mot beslut faktiskt vunnit och fått gehör för sina krav. I reportaget (av Josefin Auer) om tjejerna som protesterade mot trädklättringsförbudet på skolan finns till och med en miniintervju med David Eberhard som jag ju refererat till i förra veckan här på bloggen.

Fint uppslag också om vad lycka kan vara, med intervjuer med några ungar som blir glädjerusiga av alltifrån hästar via en älskad fritidsledare till skejtparken.

Vågar man tro på fortsatt mer substans och mindre ytglans i KP?

söndag 25 september 2011

I veckan släpptes en omistlig DVD-box om vilken jag skrev såhär i SvD i fredags:


"Tårtan/Doktor Krall/Privatdetektiven Kant
Regi: Carl-Johan De Geer, Håkan Alexandersson
Årets måste-box för nostalgiker och barnfamiljer innehåller tre av de mest udda och minnesvärda svenska barnserierna i TV-historien. Den överdådigt detaljerade, tillsynes kaotiska scenografin är lika viktig som själva berättelserna och täcker ofta upp för en och annan manusbrist. Missa inte intervjuerna med Carl Johan De Geer i extramaterialet."

Mer om TV-serierna, kreatörerna och den unika tid de verkade i kommer inom kort.

tisdag 20 september 2011

Det livsfarliga livet

I dag kom sonen hem med skrap på näsan efter en vurpa i skogen. Det hade kunnat anmälas som en olycka till Arbetsmiljöverket. Tack och lov gjordes inte så.

Det tänker jag när jag läser artikeln i dagens SvD apropå riskerna att skada sig i skolan som har lett till att somliga skolor har förbjudit barnen att klättra i träd. Helt absurt och därtill hämmande för deras motoriska utveckling. Vad blir nästa steg: att ikläda ungarna heltäckande skyddskläder på idrottslektionerna? (Eller kanske slopa idrotten helt – det är ju faktiskt livsfarligt!)

Alternativt kan man ju följa psykiatern David Eberhard (han som skrev I trygghetsnarkomanernas land) förslag: "Ska man låsa in barn i ett runt mjukt rum utan några som helst kanter och ta dit en totalgranskad privatlärare? Det är farligt att leva och det måste man veta om."

Det mest radikala vore annars att alls inte sätta några barn till världen eftersom de kommer att dö av det. Livet, alltså.

måndag 19 september 2011

Tivoli 2.0 ute!


Nu har nya Tivoli kommit i brevlådan till oss prenumeranter!  Bör finnas i handeln nu eller snart.

Tivoli, Sveriges i särklass bästa serietidning som i våras tvingades ställa in utgivningen p g a ekonomiska problem, men som tack vare den enorma tillströmningen av nya prenumeranter när nedläggningen blev känd räddades.  Efter debatterna kring Egmonts monopolställning, mögliga könsroller och, ovanpå det,  Bamses oheliga allians med Migrationsverket, insåg många att bra barntidningar är sällsynta och värdefulla.

Nystartsnumret (som inte ser ut som på bilden ovan!) innehåller, som vanligt, en serie om Tivoligänget som nu har reducerats till Bibi, Bosse, Lova och Roddan (de fyra andra blev trötta på det kringflackande livet). Vidare den nyfikna Kapten Klara som möter världens smartaste pingvin, Loranga-gänget och gästserien Vera. Och så det som verkligen tillhör Tivolis bästa: pysslet. Här är det aldrig de vanliga, förutsägbara "Finn fem fel" och "Kors och tvärs" utan kneperierna stimulerar alltid de unga läsarnas kreativitet på ett (enligt min erfarenhet) lustfyllt sätt. Detta nummer bjuder till exempel på rimverkstad.

För några veckor sedan träffade jag Camilla Nyman som tillsammans med Jennie Warg grundade Tivoli. Hon berättade om motgångar, utmaningar och framtidstro för bra serier för barn – en intervju som kommer att publiceras i Helsingborgs dagblad – och här, förstås – inom kort.

fredag 16 september 2011

Barnmusik, pengar och status

I dag i Mitt i musikens veckomagasin blir det samtal om villkoren för barnmusiken. En låtsrkivare får en tiondel så mycket betalt när hon/han spelas i Barnkanalen jämfört med SVT1 och 2.

Samtalet är en uppföljning av ett reportage som sändes i tisdags där bl a Anna Charlotta Gunnarsson förfasar sig över dessa regler som hon menar missgynnar barnmusiken.

Missa inte! Mitt i musiken, P1 kl 12.00.

torsdag 15 september 2011

Längtan efter matinéer

 
23 stycken! Så många barnfilmer fanns på repertoaren i Stockholm söndagen den 6 december 1981. I KB:s mikrofilmsarkiv på jakt efter något helt annat i gamla dagstidningar faller blicken på bioannonserna och jag börjar en tvångsmässig men lustfylld inventering och häpnar över resultatet. 13 är amerikanska, nio är svenska, en är från ett annat europeiskt land. Några är nyproducerade, såsom Det stora barnkalaset, Varning för Jönssonligan och Micke och Molle, men många är gamla klassiker som satts upp som familjevänlig matinéfilm: Herbie, Bröderna Marx och Karlsson på taket.

Fem stycken räknar jag till söndagen den 11 september 30 år senare. Fyra amerikanska, en svensk. Samtliga är nyproducerade, även om den svenska (Var inte rädd, Långa farbrorn) till 90 procent består av gammalt filmmaterial samlat inom en ny ramberättelse.

Denna ovetenskapliga men talande lilla undersökning ekar i bakhuvudet medan jag läser den nysläppta rapporten ”Ge morgondagens Pippi en chans” som SvD Kultur berättade om i förra veckan.
En av de viktigaste slutsatserna som här dras är att barn numera är så ovana att se svensk film att den när den väl erbjuds ofta ratas. Den verkar trist och konstig, inte alls som ”vanlig film”, det vill säga högljudd, bjärt kolorerad, amerikansk familjefilm.

Utredarna hävdar att en viss kvantitet – allra helst ett tiotal nya filmer per år – krävs, dels för att vänja publiken vid svenska filmer, dels för att få fram kvalitet. På varje riktigt bra film ska det nämligen få gå ett par halvbra: så är det för vuxenfilm och så måste det även få vara för barnfilm.

Också jag vill gärna se tio nya svenska barnfilmer per år men det lär dröja länge innan den målsättningen blir en realitet. Tills dess, och även för att påskynda processen, har jag ett par förslag till olika aktörer inom filmbranschen:
För det första: Lär av historien. Läs till exempel bioannonserna anno 1981 och låt er inspireras till att sätta upp gamla klassiker på repertoaren med jämna mellanrum. Jag tror inte alls att dvd:n har slagit ut söndagsmatinén – om så vore fallet skulle ju inte varenda ny familjefilm gå upp som etta på biotoppen. Låt oss föräldrar bjuda med ungarna på Bröderna Lejonhjärta, Flåklypa Grandprix och Trollsommar!


r det andra: Bygg inte så täta skott mellan film för vuxna och film för barn. En film måste inte ha ett konsekvent barnperspektiv eller ens handla om ungar eller djur för att uppskattas av en ung publik.
Våga lansera filmer som Zozo, Flickan och Play som familjefilmer – trots att de vare sig är tramsiga eller uppbyggliga.

 Artikeln är publicerad i SvD den 16 september 2011

tisdag 13 september 2011

Smurfer, smurfar och skillnaden däremellan

Som jag älskade "Smurferna och Krokelikrax" som barn!

Stefan Spjut smurfar loss i en kunnig, rolig och välskriven artikel under strecket i dagens SvD. Mycket lärorikt om smurfernas tillkomst, kulturhistoria och merkantilisering Missa inte!

Möjligen saknar man något om den intressanta könsfördelningen i Det glömda landet – och /eller om genuskritiken som riktats mot de små blå.

måndag 12 september 2011

Skapa stort i Barnkanalen

Äntligen ett nytt kulturprogram för barn i TV! Och det är BRA också!

"Skapa stort" är program om och för barn som tittar på, reflekterar kring och låter sig inspireras av kända konstverk. När Tilde (bilden) ser på Meret Oppenheims sammanbundna damskor på Moderna museet för snörena hennes tankar till vargjakt. Resultatet blir installationen "Den så ledsna vargen" (bilden), ett interaktivt tittskåp med en varg som jagas av en synbart överlägsen människa. Inne i vargkroppen, vet vi TV-tittare, har hon gömt ett blodrött hjärta.

Programledaren Kalle Brunelius tillhör de få som faktiskt talar med barn som de jämlikar de är: allvarligt, nyfiket, ibland ifrågasättande på ett respektfullt sätt. Det sista som händer i det här avsnittet är att han på Tildes vernissage frågar en ung besökare vad hon inspireras till när hon sett på och funderat lite kring "Den så ledsna vargen". "Jag skulle vilja göra något om 'rädda kaninerna'." Så får jag för andra gången inom en halvtimme bekräftat att barn är intresserade av politiska frågor och gärna gestaltar och diskuterar dem.

Det enda jag kan sakna i programmet, som ju i övrigt är så ambitiöst, är någon form av professionell handledning åt de skapande ungarna. Jag menar om de och vi i publiken ska lära sig konst vore det väl spännande att lära sig lite kring hantverket, till exempel av en konstnär eller en konstpedagog?

"Skapa stort" är producerat av Anna Almgren på UR. Seriestart tisdag 13/9 kl 19.20 i Barnkanalen.

lördag 10 september 2011

Chaplin, barnen och politiken



Den 22 juli 2011 miste 69 politiskt aktiva barn och unga livet i Norge. I medierna diskuteras orsakerna till händelsen som en blandning av en enskild, störd människas bristande empati i kombination med ett hårdnande politiskt klimat som fungerar som grogrund för rasism och främlingsfientlighet. Men i TV och tidningar som riktar sig till barn ges en annan förklaring till Utøyamassakern: "Det var en ensam galning som inte kunde skilja verkligheten från livet online" kan vi läsa i KP. På Barnkanalens Lilla Aktuellt sade programledaren strax efter dåden att "det han gjort är ju helt sjukt så därför ska gärningsmannen sinnesundersökas". Att det kan hända igen och på ännu närmare håll framställdes i båda barnmedierna som en omöjlighet.

De här beskrivningarna av Norgeattackerna syftar till att lugna. Att förenkla och tona ned är ofta nödvändigt för att barn inte i onödan ska oroa sig för hemskheter. Men det finns faktiskt gränser för hur mycket man bör förenkla och tona ned och ofta underskattas barnens förmåga att förstå. När katastrofer inträffar får barn den mesta informationen genom att ta del av nyheter riktade till vuxna, genom att tolka känslor hos vuxna i omgivningen och genom att diskutera med jämnåriga. 

Enligt den israeliske sociologen Aaron Antonovsky finns det tre faktorer som hjälper människor genom svårigheter: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. En sann förklaring till det som sker samt verktygen att medverka till förändring ger barnen enligt Antonovskys synsätt bättre tröst än överslätande halvsanningar. Därtill får barnen känna sig delaktiga, som en del av kollektivet, och häri menar jag att möjligheten att skapa en framtid utan "avgrunder mellan människor", som Karl Ove Knausgård uttryckte det i sitt sommarprogram, finns. 

Det är således viktigt att prata politik med barn! Det är viktigt att berätta om det samhälle som de, vi och Anders Behring Breivk är en del av. Om skillnader och orättvisor mellan länder, kön, klasser, religioner, arbeten. Om pengar och människovärde. Om empati och solidaritet. När jag diskuterar detta med föräldrar, lärare och andra som arbetar med barn möts jag av såväl intresse som osäkerhet och ofta får jag två frågor: Ska man verkligen prata om sådana svåra saker med barn? Ja, definitivt. Hur ska man i så fall göra det? Med hjälp av Charlie Chaplin. 

Chaplins filmer är nämligen idealiska att föra diskussioner om samhällsfrågor med barn utifrån genom att de är fruktansvärt roliga skildringar av en samhällsproblematik som ofta är skrämmande aktuell än i dag. Eftersom de nästan uteslutande bygger på ljud och bild och inte kräver läskunnighet uppskattas dessutom de tidigare filmerna av många redan i femårsåldern – ofta mer än de av smattrande dialog späckade familjefilmerna på dagens biografrepertoar. Numera finns dessutom de flesta av Chaplins filmer att köpa i svenska utgåvor för en spottstyver. Jag har suttit med ung testpublik som växelvis gapskrattat åt och känt empati med Den lille luffaren och hans kamp för överlevnad i en hård värld. Varför har han trasiga kläder? Varför tar hon ett bröd? Varför lämnar hon bort sitt barn? är några frågor som spontant dykt upp.  

Ta till exempel Chaplins pojke från 1921. Som bekant blir här Den lille luffaren ofrivilligt fosterfar till en baby som han snart fäster sig vid. När pojken är fem år är de ett oskiljaktigt – och obeskrivligt rörande – par ända tills först barnavårdsnämnden och sedan den biologiska mamman, som nu är rik och kapabel att ta hand om sitt barn, vill separera dem. Trots fantastiskt roliga scener – som när pojken pangar rutor för att pappa ska få glasmästaruppdrag – utgår filmen från en problematik som leder in på samtal om kvinnors villkor då och nu, om fattigdom och slum och om alternativa familjebildningar, ensamstående föräldrar och "barnets bästa" som inte alltid är barnets bästa.

Eller ta Moderna tider från 1936 som ju tillhör Chaplins verkliga mästerverk och förutom ett pärlband av numera klassiska komediscener även bjuder på svidande samhällskritik. Regissören var öppet kritisk mot taylorismen som rationaliserade bort arbetskraft när människor mer än någonsin behövde just arbete för att försörja sig och sina familjer och på sedvanligt Chaplinmanér förmedlar han i Moderna tider sina åsikter medelst humor. Matningsmaskinen som ska effektivisera bort lunchpausen vid löpande bandet är oförglömlig, liksom den svindlande rullskridskouppvisningen på varuhuset och den så kallade manschettvisan på nonsensspråk. Och mellan skratten väcks tankar om pengavärde och människovärde, status och solidaritet – och kärlek.

Eller tänk bara på Diktatorn. 1940, när Hitlers framgångar var som störst, hade Chaplins skoningslösa politiska och mänskliga parodi premiär. Här gestaltas ju det absurda i Hitlers projekt så genialt genom att Chaplin både spelar Hynkel, diktator i Tomanien, och den judiske barberaren som blir offer för Hynkels vansinnespolitik. Det som förenar oss människor är alltid större än det som skiljer oss – och så blir ju också slutet oändligt mycket lyckligare i filmen än i verkligheten.

Jag tror inte att Chaplins filmer kan rädda världen, utplåna rasism och täppa igen alla mellanmänskliga avgrunder. Kanske inte heller hindra framtida Breivikar. Men hans förenande av socialt engagemang och konstnärlig genialitet kan utgöra ett steg i rätt riktning. Få oss att våga prata politik och samtidsfrågor med barnen. För om vi inte gör det – hur ska ungarna känna sig delaktiga, hur ska de veta att de kan göra skillnad, hur ska de plötsligt en dag kunna ta ställning till vilket parti de ska rösta på eller ens inse meningen med att lägga kuvert i en låda vart fjärde år? Chaplins pojke kan vara den lustfyllda början till ett intresse för den verklighet som barnet – vare sig den överbeskyddande 2000-talsföräldern vill det eller ej – redan ingår i. 

(Texten är publicerad i Helsingborgs dagblad i dag, lördag den 10 september )




torsdag 8 september 2011

Lördagstips: Lindenbaum på Bokslukaren

På lördag (10 september) klockan 13.00 kommer Pija Lindenbaum till mysiga bokhandeln/caféet Bokslukaren på Mariatorget och läser ur sin nya bok Gittan gömmer bort sig. I samband med detta släpps också den fjärde berättelsen om Gittan och om den är lika bra som de tidigare så är den omistlig!

Det är inte så ofta de lite blyga ungarna, som har svårt att uttrycka sig verbalt, tar plats i barnkulturen. Därför älskar jag Gittan som visar att det finns andra sätt att kommunicera. Och att fantasin, den inre världen, inte är mindre bara för att man inte är så pratglad. Snarare tvärtom.

onsdag 7 september 2011

Barnmusik och kritik

Glädjande att några barnskivor för omväxlings skull recenseras i SvD i dag! Det är Ingrid Strömdahl som skriver om Oscar Danielsons "Det kostar på att vara barn", Tvillingarna, Truls och jags "Packa pappas kappsäck" och Lekisjazz "Lekisjazz".


Men lite synd att skribenten förbiser hela 70-talet, som av många anses som en storhetstid för svenska barnskivor, och antyder att inget intressant gjorts på området sedan 50-talet. Jag säger bara: Jojje Wadenius och Barbro Lindgrens "Godda' godda'"(bild ovan), James och Karins "Djurens brevlåda" och Nationalteaterns "Kåldolmar och kalsipper". För att bara nämna några omistliga plattor.

Barnfilmskrisen i Sverige


 I dagens SvD kan vi läsa om den svenska barnfilmskrisen, apropå en ny rapport med titeln "Ge morgondagens Pippi en chans" författad av Gila Berqvist Ulfung och Lisa Taube. Rapporten bekräftar det som alla någorlunda insatta haft på känn: de inhemska filmerna för barn i Sverige blir allt färre och sämre. Publiken sviker de få svenska titlar som får premiär (någon enstaka per år) eftersom de inte är vana att se annat än storskalig amerikansk familjefilm i bjärta kulörter och hisnande fart.

Jag har skrivit om den här problematiken i åtskilliga texter, pratat om den i ett flertal föredrag och debatterat den i paneler och medier – så jag är inte det minsta förvånad över resultaten. Men jag hoppas innerligt att rapporten nu kan sätta lite fart på de ansvariga politiker och beslutsfattare som år efter år undlåter att ta den svenska barnfilmen på allvar.

Till dem har jag även några tips:

• Öronmärk hälften av Svenska filminstitutets filmstöd till produktion av film för barn och unga. I dag ges 10 procent (att jämföra med t ex 25 procent i Danmark).

• Skattebefria biljetterna till nordisk barnfilm som ett ekonomisk incitament för filmbolag att våga satsa på film för unga.

• Visa klassiska svenska barnfilmer på bio; det bör alltid finnas minst en på repertoaren. Just för att få in "vanan" att se film på svenska. I arkiven finns hur mycket som helst som bara väntar på att upptäckas av nya barn: Glasblåsarns barn, Tur och retur, Hugo och Josefin, Bröderna Lejonhjärta, Misa Mi, Tsatsiki, morsan och polisen, Barnförbjudet (bild ovan), Dunderklumpen …

Jag tror även att det finns mycket att göra på landets filmutbildningar som skulle kunna förändra den inställning till barnfilm som något tråkigt, formelartat och allmänt kreativitetshämmande som jag ibland möter hos unga regissörer. Nyligen startade Stockholms dramatiska högskola sin nya magisterutbildning i barnfilm – det är en bra början! Mer om det framöver …

tisdag 6 september 2011

Skolans dag …

… är det tydligen i dag. Man kan ju annars hoppas att det är skolans dag varje måndag-fredag – men det är väl inget att räkna med längre. Jag firar i alla fall denna stora dag med att läsa om Maciej Zarembas oändligt upprörande, oändligt intressanta, artikelserie om den svenska skolan som nu finns samlad i boken Hem till skolan.

Citat: "Man går inte till skolan för att trivas utan för att lära. Trivseln får man på köpet." Detta uttalande ansågs av många kontroversiellt.



Barn pålitliga vittnen

I Ekot i morse kunde vi höra att en ny avhandling av vittnespsykolog Gunilla Fredin visar att barn inte alls är så opålitliga vittnen vid rättegångar som tidigare hävdats. Det hänger på hur man ställer frågorna och att barnen ska beskriva med egna ord i så hög utsträckning som möjligt. Vid direkta frågor tenderar de att försöka svara vad som förväntas snarare än så sant som möjligt. Allra mest tillförlitliga är vittnen i 7-8-årsåldern (mer tillförlitliga, alltså, än äldre barn och vuxna!).

Det är viktiga forskningsresultat som får en att fundera på varför dylika undersökningar inte gjorts tidigare. Men resultaten är inte särskilt överraskande, egentligen, med tanke på att barns minnesförmåga är makalös. En femåring kan ju ofta återge innehållet i en hel film, bok eller teaterpjäs – men sällan när man efterfrågar det utan i lugn och ro vid middagsbordet eller på tunnelbanan när man har tid att mötas. Som så ofta handlar det om barnperspektiv i betydelsen psykologisk kunskap kombinerad med empati.