tisdag 30 augusti 2011

Till dammiga biologiska museers lov


"Hitta snövesslan!" Någon minut av djup koncentration passerar. Det är alldeles tyst eftersom vi förutom den unge långhårige mannen i kassan är ensamma på museet. "Där! Bakom trädet! Den tittar fram mellan stammarna! Ååh, vad gullig. Vilket nummer har den? Få se på kartan!" 

Vi befinner oss på Åbo Biologiska museum. Egentligen skulle vi följt med till Nådendal och Muminvärlden i dag också, vi har ju en tvådagarsbiljett, men en heldag bland Filifjonkor, matköer och stojande barn blev alldeles lagom även om stället var fint. Där bjöds även generöst på interaktion: barnen kunde utöver att krama Sniff och de andra till exempel lära sig att göra knopar tillsammans med Tooticki och pyssla med Snorken. 

På det lite dammiga Biologiska museet, undangömt i ett vackert jugendhus i en park, tycks tiden ha stått stilla sedan 1907 då stället byggdes. I ett dussintal dioramor, minilandskap bakom fönsterrutor, är uppstoppade djur utplacerade och vid varje ruta ligger en A4-karta där djur och växter avbildats som silhuetter och försetts med ett nummer. Nedanför anges namnen på arterna. 

Det är ett litet museum, ett enda mörkt rum, men vi stannar länge. Varje enskild diorama är som en hel värld, omsorgsfullt rekonstruerad för att efterlikna en finländsk isotop. Här pågår livet ständigt: lärkor bygger bon, en kopparödla slingrar genom gräset, ett par korpar hackar i sig av det ångande köttet från en älg som vargen just dödat. Vi talar om det dramat, om döden och om varför djurungar alltid är så "fruktansvärt söta". Vi hittar på leken "Hitta snövesslan" som går ut på att finna samtliga djur inom varje diorama: den ena tittar på kartan och den andra letar. Det är inte helt enkelt för många av djuren är väl dolda. Vid havsbandet tar det flera minuter innan vi upptäcker den lilla beiga vattensorken vid vassen. Vi lär oss åtskilligt om olika landskapstyper, nya fågelarter och att det finns mårdhundar i Finland.

Och vi har fruktansvärt roligt tillsammans. Trots att här varken finns knappar att trycka på, modeller att ta isär och bygga ihop eller särskilda barnanpassade guidningar. Vilket får mig att fundera över det här med interaktivitet och pedagogik på dagens museer. Kanske går det ibland till överdrift? Kanske tar det fokus från de föremål vi faktiskt är där för att se? Och kanske omintetgör det ibland en del av kommunikationen mellan oss besökare? Aldrig tidigare på ett museum har jag interagerat så mycket som bland björnarna, sparvugglorna och ljungen i Åbo. Med sonen, alltså.

Ett par veckor senare är vi på väg till Vasamuseet på Djurgården. När vi ser den kompakta hundrameterskön som ringlar utanför entrén tvekar jag. "Mamma, finns det inget museum med uppstoppade djur i stället?" Och det finns det ju, tack och lov. Och Biologiska museet iStockholm är nästan lika magiskt och nästan lika folktomt som det i Åbo.  

Publicerad i SvD 30 augusti 2011

fredag 26 augusti 2011

I dagens SvD kan vi i en debattartikel läsa att en dryg tredjedel av skolbarnen i Sverige saknar ett bemannat skolbibliotek och att många av de befintliga skolbiblioteken endast är bemannade 10 timmar per vecka. På kommunala skolor är tillgången till skolbibliotek (föga förvånande) bättre.

Jag kan inte sluta förundras över den här typen av fakta. Läsförmågan sjunker bland barn och vuxna och utan att kunna läsa ordentligt kan du inte delta i samhället, vara med och påverka och förändra, fullt ut. Det talas ofta om sjunkande valdeltagande och minskat politiskt intresse bland unga: finns inte en solklar koppling här? Sämre tillgång till bibliotek i skolan – sjunkande läsförmåga – minskad delaktighet.

I det långa perspektivet är nog skolbiblioteket och dess bibliotekarier värda de tusenlappar de kostar.

torsdag 25 augusti 2011


Jag älskar Mikael Anderssons och Göran Tunströms poetiska fotobok Barnmark som kom ut på Max Ströms förlag i början av sommaren. Den gör mig så ledsen.

Bilderna av Stockholmsbarn på kollo på Johannesgården i Dalarna togs i början av 80-talet då fotografen Mikael Andersson jobbade där som ledare och alltid hade kameran redo. Han bad Göran Tunström skriva texter till de utvalda bilderna och redan 1986 var Barnmark i stort sett färdig men blev av olika skäl liggande ända tills nu.

Det som särskilt tilltalar mig är bokens stora vemod. Visst finns här liv, rörelse och sommarenergi – men ändå är det längtan, ledsnad och ensamhet som dominerar. Eller så är det jag som läser in det i ungarnas blickar och kroppshållning; jag ser alltid de som står vid sidan av, med ett ansiktsuttryck som skiljer sig från de andras, som om de inte är riktigt med trots att de ryms i samma lins. Sådan var jag själv. Ridläger var lika delar ren lycka och ren skräck: lyckan över att få ha en egen häst i tio dagar, skräcken över att tvingas ingå i ett kollektiv där jag alltid – hur jag är försökte vara som de andra – var udda. Det är nog de ungarna jag ser i Mikael Anderssons bilder och hör i Göran Tunströms texter:

"
Skriv i mitt ansikte in:
Jag var där!
Som ett kommatecken i deras samtal,
som tystnad och andhämtningspaus.
Men en gång hittade jag
en bofink: det blev sommarens begravning
Jag lät begrava mig med den.
De märkte det inte, de tyckte att jag ordnat
det så fint.
Flera hittade jag aldrig, hur jag än letade
mig igenom junis alla snår
"

Ibland undrar jag vart alla dessa ungar, de som inte riktigt passar in, som ogillar ringdans och att sjunga och ramsa i flock och på kommando och helst på scen, ryms i barnkulturen? Visst skildras de ibland, på barnteaterscener och i Pija Lindenbaums Gittanböcker till exempel. Men jämfört med de sprudlande ungarna är de försvinnande få – trots att de nog är fler än man kan tro i verkligheten.

De syns om man ser efter.  

fredag 19 augusti 2011

Smartare barn med TV?

 

I en artikel i DN i dag kan vi läsa att baby-TV vuxit sig stort i Storbritannien. Kanalen Baby-TV, som sänder 24 timmar per dygn, hävdar att bebisarna blir smartare av att titta på TV. SVT:s barnkanalchef Safa Safiyari uttalar sig (försiktigt klokt) liksom Suzanne Osten (försiktigt klokt).

Men det ingen tycks fråga sig är:

• Hur mycket TV-tittande per dag snackar vi om? En halvtimme skiljer sig ju rätt kraftigt från till exempel fyra timmar.

• Även om det inte är skadligt för bebisar att titta på TV kan man väl undra vad de går miste om ensamma framför skärmen? I form av kontakt, kommunikation och utforskande.

• Och så, kanske mest fundamentalt: varför vill vi till varje pris att ungarna ska bli så smarta? Tror vi verkligen att det kommer att göra dem lyckligare? Eller är det helt enkelt så att vi själva blir lyckligare av att ha smarta, högpresterande barn som vi kan skryta med?

Bröderna Lindgren på söndag

På söndag kl 16.00 spelar Bröderna Lindgren i Vitabergsparken – missa inte! Ta med alla du känner från 3 och uppåt och njut av några som vet vad de sysslar med, älskar det och verkar anse att deras unga publik är viktigast i världen. Gratis är det också.

torsdag 18 augusti 2011

Tordyveln flyger in på bioduken

Nu ska Maria Gripes berättelse Tordyveln flyger i skymningen bli film och filmbolaget Nice Entertainment  hoppas att Kay Pollak vill regissera. Det hoppas jag också – om han kan hitta tillbaka till lågmäldheten och lyhördheten han som kännetecknar briljanta Elvis! Elvis! och Barnens ö.

Lustigt nog kom Tordyveln till tack vare just Elvis: Det blev filmarbetarstrejk mitt under inspelningen av Elvis! Elvis! och Kay Pollak och Maria Gripe började tillsammans spåna på en radioföljetong medan de väntade på att få börja arbeta igen. Så blev det en radioklassiker och sedermera en bokklassiker och nu, kanske, i bästa fall, efter många år, en riktigt bra film.

onsdag 17 augusti 2011

Läsborgarmärket och "bok"handeln


När Akademibokhandeln inför hösten lanserar "Läsborgarmärket" för att uppmuntra föräldrar att köpa flera böcker tar man till ett gammalt knep: att värna de små barnen. När barnet läst fem böcker får det hämta ett vitt märke format som ett jätte-A. Efter ytterligare läsning blir det ett rött och ett svart också. Tack vare läsborgarmärket, menar sig bokkedjan "ta ansvar" för den minskade läskunnigheten bland barn. 

Ett annat sätt att öka intresset för boken kunde ju annars vara att röja lite på hyllorna där nu suddgummin, gosedjur, spel, filmer och toppmodellalbum är uppradade och ge rum åt mer barn- och ungdomslitteratur?   

tisdag 16 augusti 2011

Tivolis triumf


Det är så roligt att serietidningen Tivoli, som lades ned i våras (som en följd av fula trick från Egmont) återuppstår i höst med ett nytt nummer i september! Och så viktigt att veta att man KAN påverka; för det var tillströmningen av nya prenumeranter som räddade tidningen. Och kan man det i det lilla är det nog inte omöjligt i det stora heller – det är bra att komma ihåg.

Här kan du teckna en prenumeration på Tivoli, landets i särklass bästa serietidning!

Miffy v/s Kitty

I en ganska rolig artikel i DN beskrivs en nyligen med förlikning avslutad rättslig strid mellan två tecknade figurer: holländska Miffy och japanska Hello Kitty. Miffys upphovsman Dick Bruna hävdar föraktfullt att den gulliga japanska kissen är passiv och att rosa inte är en riktig färg. Miffy, däremot, har karaktär – varje ansiktsuttryck är själfullt och uppbyggt med enorm konstnärlig precision.

Se bara:
Den som vill se mer av Miffys gummiansikte kan göra ett besök på konstmuseet Vandalorum i Värnamo, där en utställning om den lilla kaninen pågår 20 augusti till 13 november.

måndag 15 augusti 2011

Mojjes genusskoj


I dag gjorde jag det årliga besöket på Gröna lund och hamnade på barnkonsert med Mojje. Det var snällt och småskojigt och ett rätt bra gung. Barnen var glada.

Dock blev jag trött när Mojje drog ett genusskämt på grottfolksnivå: "Vill ni [barnen] höra nåt riktigt pinsamt!?" Och så uppmanas alla pappor säga "Tja ba'" med pipig (tjejig) röst och därefter alla mammor att säga "Tjena" med basig (grabbig) röst.

Möjligen har barnen kommit längre än Mojje för ingen skrattade.

söndag 14 augusti 2011

Knausgård och barnen II



I dagens SvD kan vi i en stor intervju med Karl Ove Knausgård läsa att det enda han känner sig tveksam till i sin romansvit Min kamp är skildringen av de egna barnen:

"Barnen är väl det jag är mest orolig för. Inte för att de själva ska känna sig utlämnade, de är ju fortfarande så små. Mer att de som vuxna ska tycka att jag lämnade ut deras mamma och mig, det som är hemma hos oss. Det har ju aldrig varit min avsikt att ödelägga eller skada någons liv. Men jag vet inte. Barnen är värnlösa, där är det jag som måste ta ansvar. Det händer att jag undrar om jag verkligen tagit det ansvaret."

Intressant – och lite skönt – att höra tycker jag som i början av sommaren skrev ett blogginlägg om just skildringen av de egna barnen i Min kamp 2. Som jag personligen tycker är problematisk, eftersom de inte själva kan välja att medverka samtidigt som pappas romanprojekt kommer att påverka deras liv på ett eller annat sätt.

I dag klockan 13.00 sommarpratar Karl Ove Knausgård i P1. Manuset skrev han dagen efter terrorattackerna  i Norge. Jag tänker för en gångs skull placera sonen framför en film och lyssna koncentrerat.

lördag 13 augusti 2011

Ska vi älska bilar nu?



Vem minns i dag sloganen "Barn är mjuka, bilar är hårda"? För 30 år sedan gick jag tillsammans med mina fritidskompisar och tusentals andra ungar i en demonstration mot bilism i Stockholm. Och på TV kunde vi i avsnittet "De mystiska plåtlådorna" se Ville, Valle och Viktor anlända till en parkeringsplats i Farsta och föra följande absurda dialog: Viktor: "Varför har bilarna så stor plats och barnen så liten?" Ville: "Ååå, vad dum du är! Vilket är värt mest: en bil eller ett barn?" Viktor: "Så kan man ju inte tänka! Ett barn kan man ju inte värdera!" Ville: "Nej, just det! Vad kostar ett barn? Ingenting. Vad kostar en bil? Flera tusen!" 

Bilar var under min uppväxt ett nödvändigt ont som kringskar vår rörelsefrihet, förstörde vår lekmiljö och förpestade luften. Den miljö som skildras i Disney Pixars nya storfilm Bilar 2 skulle ha uppfattats som ett skräckscenario och hela filmen som en helvetisk dystopi: Bilarna har tagit över världen och kör genom städer tömda på mänskligt liv. Trottoarerna har blivit överflödiga, de åttafiliga Parisgatorna framstår som himmelriket och frukt- och grönsaksstånd har ersatts av lådor med reservdelar. De "mystiska plåtlådorna", bensinslukande maskinerna, vann.

Hos Disney Pixar är dock bilen bara en i raden av gulliga, roliga grejer – vid sidan om till exempel djur, leksaker och monster – som kan ges mänskliga drag och dras in i svindlande, långsökta och invecklade äventyr. Att man som ett miljöalibi petar in en sällsynt trasslig manustråd om alternativt bränsle – förmodligen i syfte att föregripa den typ av kritik jag här ägnar mig åt? – räcker inte så långt. Att i klimathotets skugga romantisera bilkulturen är ungefär som att framställa rökning som något både tufft och mysigt. Skulle någon komma på tanken att göra det i en barnfilm 2011? 

Ja, kanske, faktiskt – om det fanns pengar att tjäna på det. För den globala familjefilmsindustrin har förvandlats till ett samvetslöst, pengatörstande monster som åsidosätter såväl schyssta värderingar som hög kvalitet inom filmen för de verkligt inkomstbringande sidoprodukterna: ryggsäckarna, suddigummen, hakklapparna, barnsängarna, t-shirtarna, bollarna, leksaksbilarna, tapeterna, pennvässarna, strumporna … 

Härom dagen bekräftade Disneys Nordenchef Casper Bjørner här i SvD att filmen Bilar 2 är sekundär: "Vi tror att den nya filmen är en god affär, men den garanterar även att varumärket i stort förblir aktuellt och kan leva vidare några år till". Barnfilm som "affär" – klart att klimathot och annat politiskt korrekt larv hamnar i skymundan.

(Publicerat i SvD 12 augusti 2011)

tisdag 2 augusti 2011

Öva eller inte öva?


Senaste numret av Vi Föräldrar bjuder på ett härligt övertydligt exempel på vår tids ambivalenta inställning till barnuppfostran: Å ena sidan en artikel som handlar om vikten av att inte skynda på barnets utveckling (språk/begreppsuppfattning/läsning etcetera), å andra sidan en riv-ut-och-spara-affisch med bilder på olika frukter och den ungefärliga uppmaningen "sätt upp hemma och öva på de nyttiga frukternas namn tillsammans med ditt barn".

 

måndag 1 augusti 2011

Om att prata politik med barn


Händelserna i Norge har fått mig att fundera ännu mer än vanligt kring vikten av att våga/orka prata politik med våra barn. Särskilt som medier som KP och Lilla Aktuellt, de två kanske viktigaste källorna för barnriktad nyhetsrapportering, med hjälp av halvsanningar helt undviker allt sådant.

Den här texten om medierapporteringen för barn efter terrorattackerna skrev jag för SvD och den publicerades där i lördags (30/7):


Galenskap och internet: de är orsakerna till terrorattackerna i Norge. Känner ni igen den förklaringen? Nej, knappast. Det är nämligen inte den vi läser om i den här tidningen eller hör i de vanliga nyhetssändningarna i TV, radio och på webben, utan det är barnversionen. Medierapporteringen om terrorattackerna i Norge har redan avhandlats ymnigt, spaltmetervis, jag vet – men hur medierna berättar om det fruktansvärda för barnen har mig veterligen ingen berört. 

På den populära och seriösa KP-webben lades så sent som i tisdags den första (och hittills enda) artikeln om händelserna upp. Här kan vi läsa att gärningsmannen ”inte kunde skilja på livet online och verkligheten”, att det var ett ”galningsdåd”, att ”man kan vara hur lugn som helst” och att den som känner sig orolig ska ”prata med en vuxen”. Inte med ett ord nämns Anders Behring Breiviks motiv – vilka i stället de unga läsarna på chatten spekulerar i – eller vilka straffpåföljder som väntas – vilka i stället de unga läsarna på chatten spekulerar i. Många hätska inlägg om återinförande av dödstraff blir det. 

Lilla Aktuellt var betydligt snabbare än KP och hade redan på lördag morgon en extrasändning om det som hänt. Programledaren gjorde sin egen lilla tolkning och konstaterade att ”det är förmodligen en väldigt sjuk person som inte har koll på vad han gör”. Det spåret följdes upp i tisdagssändningen då samma ankare berättar att ”det han gjort är ju helt absurt” och att gärningsmannen därför ska sinnesundersökas. Senare har man nämnt att Breivik skrivit ett ”bisarrt dokument” enligt vilket han ”hatar invandrare”.

De flesta psykologer, till exempel på svt.se och nrk.no, som ger tips om hur vi ska prata med våra oroliga barn understryker vikten av att skapa trygghet. Frågan är: Skapas trygghet av halvlögner och ytterst vaga förklaringar enligt KP:s och Lilla Aktuellts modell? Enligt sociologen Aaron Antonovsky är det tre faktorer – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet – som hjälper människor genom svårigheter. Medier som vänder sig till unga har en skyldighet att beskriva vad som hänt, förklara varför och skänka barnen en känsla av att de också kan göra något. Också de kan vara med och skapa ett öppnare och tryggare samhälle och att förmedla det till ungarna är inte att tynga dem med ansvar utan att tala om för dem att de behövs, att de är viktiga, att de kan vara med och göra skillnad.

Det är inte farligt att prata politik med barn. Många barn vill rentav prata om solidaritet, klasskillnader och rasism. (Härom dagen frågade en väns dotter varför det bara är mörkhyade som säljer väskor, saronger och smycken på stranden i Italien.) Men vår indoktrineringsskräck har i dag nått sådana höjder att vi in i det längsta undanhåller ungarna alla obekväma samhällsfrågor. Det måste förändras om vi vill förhindra framtida Norgeattacker. Vi kan inte längre skylla på galningar och internet.

PS. För övrigt hörde jag nyss att antalet medlemmar i politiska ungdomsförbund i Norge ökat kraftigt den senaste veckan. Det är en god nyhet.